Full rulle

Rubriken syftar, skämtsamt, på min nya hobby som är (föga förvånande) en ny form av självplågeri: av rulla fram och tillbaka på en foam roller. Nä, nu känner jag att jag måste börja jobba lite med rubriksättningen framöver, om jag inte ska måsta byta namn på bloggen till "kuta, lubba, buskis!" Syftet med rullandet är i alla fall att mjuka upp itb-senan, som annars gärna blir spänd som en fiolsträng och förr eller senare blir ett löparknä. Och det vill vi ju inte. Första rullningen var fantastiskt smärtsam och sen har det för varje gång varit lite mindre plågsamt. Idag var det nästan behagligt, vilket jag hoppas betyder att senan nu är mjuk som en sommarvind . Har också börjat med Myrtl routine efter varje löppass, för rörlighet och styrka i höft och säte (seriöst, ett av mina favoritord alla kategorier), och med förhoppningen att det ska mota löparknät i grind. Det är mycket kissande hunden (och sparkande åsnan) och sånt, så man känner sig inte så tuff när man gör sin lilla rutin även om det bara är katten som ser på, men om det innebär att jag kan slippa någon skada så bjuder jag på det.

Löpningen då? Mja, den senaste upplevelsen var av det mer nedslående slaget. Planen var långpass, minst 20 men helst uppåt 25k, men när jag vaknade i morse var det med en unik känsla - jag ville INTE på några villkor ut och springa. Eftersom det händer otroligt sällan bestämde jag att det måste ha varit något dunkelt budskap från kroppen och lät bli. Gick till gymmet istället. Dammsög. Tog en ridtur. Sen var det kväll och jag ville fortfarande inte springa. Men jag ville testa min nya Garmin. Så okej då. Efter en lång förhandling med mig själv var jag på nytt inställd på långpass. Då visade det sig att jag hade en liten penicillinodling i en av vattenflaskorna och blev höggradigt osugen på att använda dem. Inget långpass alltså. Masade mig ut, hittade satelliterna och travade iväg. Första 3km var en kamp, hade ont i bröstet, pulsen skenade iväg och jag fick slita för att hålla mig kring 6 min/km. Då stannade jag på cykelbanan och frågade mig själv: vad håller du egentligen på med? Fick inget bra svar på frågan men efter det lossnade det lite grann och efter lite nerförsbacke kunde jag vara nånstans kring 5:40-5:50 med betydligt lägre puls och ansträngning. La in tre korta fartökningar på slutet bara för att se om det gick överhuvudtaget, och sen avslutade jag med ett extra varv runt parkeringen för att få en jämn siffra på klockan. Man kan ju inte sluta på 9.87 när man kan sluta på 10.0 km... Blybenen kom dock upp i oväntat höga farter på slutet, typ 3:45 en kort bit. Så på klockan såg det fint ut, men känslan i kroppen var inte alls bra. Det stör mig lite, för jag vet inte varför jag skulle vara sliten nu. Nå, bättre lycka nästa gång, som man brukar säga.

Sprang en mil men vann ingen bil

Fick ej heller värmeslag, tack och lov. Men det var bra nära emellanåt. Det var väl sisådär 30 grader och ute på slätten där det inte fanns ett endaste litet träd sved det i skinnet av solen. Fy farao, vad hade jag där att göra egentligen? Jag som börjar yra och svettas redan vid plus 20. Tack vare två vätskekontroller och de goda människorna i Röbäck som ställde ut sina vattenspridare och spolade av oss löpare med trädgårdsslangen gick det ändå vägen. Det och ett hyfsat pannben, om jag får säga det själv. Jag fick lov att gå två gånger, båda gångerna när jag var där mitt ute i öknen, eller jag menar röbäcksslätten, och så gick jag vid båda vätskekontrollerna för att få i mig vatten (och hälla en del över mig) ordentligt. Dessutom fick jag stå och vänta lite på vattnet och ändå lyckades jag krypa in i mål på 57:47, dvs under skamgränsen som för mig går vid 60 minuter. På nåt sätt måste jag ända ha hållit en hyfsad fart när jag väl sprang, och jag var 46:e dam i mål av ca 250 startande. Snittempot blev 5:47, inget att skriva hem till mamma om under mer normala omständigheter. Kan inte låta bli att undra vad det hade kunnat bli för tid i ett trevligare löparväder, benen var hemskt pigga och banan hyfsat lätt. Men ingen bil som sagt. Jag hade dock sagt innan att jag hellre ville överleva loppet än vinna bilen, så den önskan slog ju in i alla fall.

Nya darlings

Hallå i stugorna! Nu är det dags blogga igen. I fredags var jag på Löplabbet och hade ungdomsgård och sprang i en hel massa skor, inklusive de jag köpte i vintras. Det visade sig att de inte alls var så bra som de var då - och jag fick byta mot ett par nya! Det är väl grym service om något! Så nu har jag ett par fräsiga Saucony Mirage i hallen som bara väntar på att få ge sig ut och utföra stordåd. Kunde såklart inte hålla mig utan gav mig ut och provsprang dem vid 22-tiden igår kväll när temperaturen sjunkit till behagliga 23 grader... Mina fötter kändes som vattenballonger men skorna var bra. Kan bara bli bättre när fötterna är som de ska. På lördag väntar första stora uppgiften för pjucksen; spring en mil vinn en bil (och få helst inte värmeslag på kuppen) går av stapeln och jag hade tänkt mig ett prydligt pers på 52.30 ungefär. Men blir det 27 grader varmt, som väderleksrapporten utlovar, får jag nog finna mig i att krypa runt. Ska köpa en keps (på Löplabbet förstås!) imorgon i alla fall, så jag kan ha en ispåse i den vid behov. Sen vet jag inte vad för slags klädsel som kan hjälpa mig att hålla temperaturen nere. Tror att det blir en svettig historia hur jag än gör.