Extreme Hardcore Trail Run

En fläskig rubrik kan ju göra det mest mediokra träningspass till en fest! Idag var det dock allt annat än mediokert. Spöregn och en kraftig vind, men det kunde inte stoppa mig från min planerade runda till Gimonässpåret. Snarare blev det lite mer extreme hardcore bara. Joggade dit genom skogen (hade glömt att de backarna också är rätt branta även om de är korta...) och blev ganska omgående blöt om fötterna. Väl framme blev det ett varv på 3,5km-spåret först med fartryck uppför backarna, sen en kort vila på ca 45sekunder för att få ner pulsen lite grann innan jag gav mig ut på varv två, på 2,2km-spåret. En backe mindre (den värsta, tack och lov) och fartryck uppför backarna som ändå var kvar och några fartökningar på platt mark, samt en målspurt (så klart!). 2,2-varvet gick i 4:46-tempo i snitt vilket gjorde mig helt häpen och lite fnissig. Joggade hem samma väg och blev jätteblöt om fötterna denna gång. Skorna blev lite renare också faktiskt, en kort stund i alla fall. Hade tänkt jogga hem på lite plattare och fastare mark men när stigen in till skogen kom vek jag in på den utan att tänka efter. Så det blev tre härliga uppförsbackar till till samlingen. Lagom till hemkomst sken solen igen, men motvinden höll sig stark genom passet i alla fall. Måste springa mer terräng! Det är ju underbart. Nästa elljusspår att ta tag i blir Nydala. Där har jag varit pinsamt lite trots att jag bor nästgårds. Blir ändring på det nu.

(P.S Betyder det här att jag får köpa trailskor nu?)
(P.S 2 Jaja, elljusspår räknas inte som trails riktigt men ändå. Det var skogen, okej.)

Blodomloppet - jag fick vara med.

Jag fick vara en av alla de som stod och trängdes på I20 i torsdags, var väldigt lycklig över att inte vara hemma och sjuk. Jag var också en av alla de som stod mycket längre fram i startfältet än vad de hade täckning för kapacitetsmässigt. Men jag skämdes i alla fall lite för det. Målet var sub 55 och planen var att hålla jämn fart, gå ut i 5:30 och hålla det genom loppet oavsett vad andra alla hade för sig. Kilometer nummer ett avverkades på 5:33 så det började ju bra.Sen minns jag inte vad som hände men det var lite uppför hela vägen och vid 3 km var jag 19 (!!!!) sekunder efter planen och tusen miljoner människor sprang om mig, jag kände mig sämst och ville bara kliva av. Då blev det nerför plötsligt och när det blev platt kände jag mig pigg och satte igång med diverse positiva affirmationer. Vid 5 km var jag i fas igen, tog en mugg vatten som jag drack en klunk av och resten hällde jag över tröjan (inte meningen). Sen var det bara att tuffa på, kände mig stark och vid 8 km hittade jag en bra rygg som jag sög tag i. Sista uppförsbacken kom och jag kunde tuffa upp och springa om en hel hög personer på köpet. På upploppet märkte jag plötsligt att benen tagit saken i egna händer (höhö) och dragit på en spurt innan jag hade fattat att det ens var upplopp. Kom i mål på 54:16 vilket jag är hemskt nöjd med. Just efteråt var jag lite sur för att jag inte hade vågat ta ut mig mer, jag var inte dödstrött i mål direkt. Men jag slog den surheten ur hågen och var glad och nöjd för att jag klarat mitt mål och att genomföra loppet som jag ville. Sista 5 var faktiskt riktigt roliga och jag är sjukt sugen på att tävla mer. Fast just nu mest sugen på att springa långt, länge och på fina platser. Åh, vad jag ska kuta på mitt lilla sommarlov.

5k i kortbyxor

Shortspremiär idag. 5 ljuvliga kilometer blev det. Körde den heta löparlooken med knästrumpor och shorts, mina vader sjöng glada trudelutter av tacksamhet medan mitt sinne för stil led i tysthet. Vadernas välbefinnande går före hur som helst. Trodde att jag skulle vara ensam ute onsdag kl 10 men jösses vad fel jag hade. Fyra dagisgrupper och oräkneliga joggare, flanörer och hundar fick alla ta del av mitt sorgliga fashion-sense och mina alvedonvita knän. Grattis till er!
Hade benen fulla av spring men en överjordisk träningsvärk i de bakre regionerna som hjälpte till att hålla nere farten på en lämplig efter förkylningen-nivå. Det var, för att tala klarspråk, jävligt härligt. Nu tänker jag vara frisk som en nötkärna en lång tid framöver. Och så ska jag börja springa lite mer så jag har nåt att blogga om.

Magplask

Föga förvånande blev jag inte alls frisk och sitter nu hemma och är lite bitter. Men det tur att hjärnan är så finurlig att den redan börjat tänka på nya lopp, nya utmaningar och bara ibland fäster sig vid det faktum att det inte blir någon start idag, annars hade jag väl skrumpnat ihop till en liten bitter hög. Här närmast kommer Blodomloppet om drygt en och halv vecka, då ska jag väl ändå vara i ordning igen. Längre fram, i augusti närmare bestämt, är jag lite sugen på Höga Kustens halvmara som ska vara väldigt vacker och ganska jobbig. Så det ska väl ordna sig med det här löpandet på något sätt.

Pretty plz?

Det är tvära kast mellan hopp och förtvivlan just nu. Men det verkar som att halsontet ändå klingar av. Jag har druckit en miljard koppar te och överväger nu att gurgla halsen med lika delar saltlösning och punsch (det är den enda starkvaran som finns hemma) för att få bort det sista. I övrigt har jag inga symtom och hoppas att jag vaknar upp imorgon frisk. Att totalvila en vecka kanske inte var den uppladdning inför halvmaran som jag hade tänkt mig må väl vara hänt, nu vill jag bara få vara med. Enligt planen skulle jag köra ett lätt och kort distanspass med några fartökningar idag, jag skjuter på det till imorgon och hoppas på att kroppen översköljs med lyckliga muskelminnen av löpglädje som håller i sig hela vägen till målgång på lördag. Den tid jag borde ha lagt på att lära mig om kvalitativa forskningsmetoder i psykologi har jag i stället investerat i att läsa om hur mycket man tappar i fråga om kapacitet och kondition under sjukdom (ingenting under så här kort tid om jag förstått saken rätt), om löpteknik och maratonlopp och i största allmänhet sökt i genom internets alla skrymslen och vrår i jakt på svaret till min fråga: Hur ska det gå på lördag??? Dessutom har jag frossat i utbudet av löparskor och kläder på internet och satt sprätt på den kommande skatteåterbäringen flera gånger om. Dock endast i fantasin. Än så länge. Men om jag når mitt mål på lördag (sub 2 h) så kanske jag kan unna mig något fint... Ett gult linne från Newline t ex. Eller rentav ett par minimalistiska terrängskor från Merrell? Ja, så här skulle jag kunna hålla på länge men jag slutar nu.

Tempopass

April blev en riktigt bra träningsmånad som avslutades med ett riktigt tufft tempopass. Enligt schemat skulle det vara 3 km i 5:50-6:10 och 3 km i 5:40-5:45 (tävlingsfart) men eftersom jag numera morgonjoggar i 5:40 så bestämde jag mig för att köra lite hårdare efter samråd med min kloka hare. Det blev 6 progressiva kilometrar där vi började på 5:25 någonstans och tog de sista två på 4:55-4:50. Jag var riktigt trött efter det men det gick ju! Så himla härligt att få springa lite fort och känna att benen fixar det. Huvudet och magen hade det jobbigast.
På lördag är det upp till bevis, det är ju en sak att springa 6 km i 5:40 och en helt annan att hålla det i 21,1km. Men det ska bli kul att tävla, oavsett i vilken fart det blir. Just nu har jag lite smygont i halsen och därmed relaterad ångest. Måste bli bra typ imorgon så jag kan känna mig lugn inför lördag. Och helst springa lite också.