Sprang en mil men vann ingen bil

Fick ej heller värmeslag, tack och lov. Men det var bra nära emellanåt. Det var väl sisådär 30 grader och ute på slätten där det inte fanns ett endaste litet träd sved det i skinnet av solen. Fy farao, vad hade jag där att göra egentligen? Jag som börjar yra och svettas redan vid plus 20. Tack vare två vätskekontroller och de goda människorna i Röbäck som ställde ut sina vattenspridare och spolade av oss löpare med trädgårdsslangen gick det ändå vägen. Det och ett hyfsat pannben, om jag får säga det själv. Jag fick lov att gå två gånger, båda gångerna när jag var där mitt ute i öknen, eller jag menar röbäcksslätten, och så gick jag vid båda vätskekontrollerna för att få i mig vatten (och hälla en del över mig) ordentligt. Dessutom fick jag stå och vänta lite på vattnet och ändå lyckades jag krypa in i mål på 57:47, dvs under skamgränsen som för mig går vid 60 minuter. På nåt sätt måste jag ända ha hållit en hyfsad fart när jag väl sprang, och jag var 46:e dam i mål av ca 250 startande. Snittempot blev 5:47, inget att skriva hem till mamma om under mer normala omständigheter. Kan inte låta bli att undra vad det hade kunnat bli för tid i ett trevligare löparväder, benen var hemskt pigga och banan hyfsat lätt. Men ingen bil som sagt. Jag hade dock sagt innan att jag hellre ville överleva loppet än vinna bilen, så den önskan slog ju in i alla fall.