Hålla formen

Alltså, det har hänt nåt. I morse tog jag en morgonjogg. Det var segt. Kände av måndagens stående vadpressar (5 set... kanske lite mycket). Brydde mig inte om tiden. Det blev 6 km (helt enligt schema) i 5:40-tempo. Jag är alltså drygt 40 sekunder snabbare per kilometer med samma ansträngning som för ett par månader sen. När jag är seg. Är det här det magiska tillstånd som kallas "i form"? Det leder genast till ångest. Jag måste ju fortsätta vara i form till nästa helg eftersom Vännäsvarvet går av stapeln då. Och hur gör man det? Åh, gud. Jag börjar bli nervös. Nervös men sjukt peppad. Mina mål är inspirerade av Murakamis löpningsfilosofi: 1) Komma i mål 2) Inte gå 3) Ha roligt och njuta av loppet och löpningen och 4) Springa på under 2 timmar (det sista är mitt eget, vet inte vad Murakami tycker om det). Mer om det senare.

Ljuvligt långpass

Varning utfärdas för obscena mängder nörderi och opåkallade glädjeutbrott. Jag har nämligen genomfört vad jag bedömer vara mitt bästa pass någonsin i löparkarriären. Innan var jag lite nervös, oklart varför. Plötsligt kändes 18 km långt och jag tänkte att jag inte skulle orka hela vägen. Påminde mig om att det alltid går att krypa om det inte går att springa. Påminde mig om att jag ändå klarat 25 km i betydligt värre förhållanden (snömodd och motvind) än de som var för handen igår (sol och barmark. Och sol!). När jag till slut kom iväg, efter typ fyra extra toabesök, blev jag hemskt förvånad över att mina stumma vedträ-vader bytts ut mot något som kändes lätt, ja nästan spänstigt. Mycket förvirrande - och om jag inte behövde slita som ett djur första 5-10 km för att ens komma igång - hur skulle det då gå? Tror att det var prick den enda negativa tanken under hela passet. Att jag var rädd att gå ut för hårt i början för att det gick så lätt. Slog det ur hågen och bestämde mig för att vara glad och tacksam istället och låta benen pinna på som de ville. Det höll. Hela vägen ut till stallet och tillbaka. Kort paus där för att mata och klappa hästar och fylla på i vätskebältet. Det var snudd på magiskt faktiskt, det gjorde inte ont någonstans och benen bara gick. I Innertavle insåg jag att jag kunde klara 1:50 som det stod i träningsprogrammet, om jag inte blev trött (först räknade jag fel på 10 minuter och blev lite ledsen men då vaknade hjärnan till och fattade att 20+20 inte blir 50). Jag blev inte trött. Istället blev det en spurt sista kanske 800 meterna hem (som iofs slutade med att jag fick ligga på gräsmattan en stund innan jag gick in). Veckans långpass kan således summeras enligt följande: 18.45 km, 1:49:37 (snitt 05:56), puls 150. 18 km njutning och löpglädje - ljuvligt var ordet.

Återhämtning medelst middag hos pappa med massor av god mat och fint sällskap. Status idag: träningsvärk i vaderna men i övrigt inga sviter. Idag ska jag unna mig lite nya träningskläder och vila. Det var premiär för trekvartstights igår och jag måste utöka beståndet av dylika plagg. Vintertightsen åker härmed längst in i garderoben och glöms bort för minst ett halvår framåt.

Intervaller saved the day!

Igår hade jag en klassisk skitdag. Hällde kaffe över mig och min vita tröja. Skulle byta däck på bilen, med resultatet att vi nu har ett sommardäck, ett reservdäck och två vinterdäck på eländet. Det funkar ju inte. Frusna, förbannade och förfärligt hungriga gick vi till den lokala pizzerian och köpte varsin kebabpizza efter oförrättat värv. Det visade sig, förvånansvärt nog, vara en utomordentlig uppladdning till det schemalagda intervallpasset. Kebabpizza och cola light, kom ihåg var ni läste det först. Hann ställa in passet och ångra mig kanske tio gånger under kvällen innan jag till slut ångade iväg vid 21-tiden. Och det gick alldeles utmärkt. 3X7 minuter, där varje intervall blev lite längre (och därmed snabbare) än föregående, precis som jag ville. Tyckte jag var duktig som inte tog slut innan intervallerna var slut, som sist. Men så hade jag förträffligt sällskap i öronen av gamla favoritlåtar. Om man inte vill tugga mjölksyra och ta ut sig fullständigt när man hör det här vill man det nog aldrig. Das Ich – Kindgott Du som inte gillar tysk synt kan vända ditt rosenknoppsöra åt ett annat håll. Under andra intervallen fick jag en släng av runner's high och kände mig som Gebreselassie. Jag var inte Gebreselassie. Förmodligen klampade jag fram värre än någon dinosaurie Colting någonsin stött på under sina stenålderspromenader. Men tack vare Das Ich behövde jag inte höra det utan kunde ge mina illusioner fritt spelrum. I fantasivärlden hade jag jättelånga ben och susade fram på framfötterna. Hur det var i verkligheten brydde jag mig inte om att notera.

Idag var jag på ett body balance-pass eftersom jag inte kan förmå mig att stretcha utan någon som säger åt mig vad jag ska göra. Det var ett bra pass, mycket höftstretch och ryggrotationer och sånt som min eländiga kropp behöver. Gick därifrån med en betydligt bättre känsla än efter förra veckans yogapass. Imorgon blir det morgonjogg för första gången sen januari typ. 8 härliga km i gryningen. Med reservation för att det kanske varken blir härligt, 8 km eller i gryningen.

Drag under galoscherna

Intervaller på schemat idag, det har ju inte blivit ett enda kvalitetspass sen februari så jag var lite rädd. 6x4 minuter skulle det vara, men det bidde bara 4x4 min. Jag har jättemånga bra ursäkter för det, här följer ett axplock: 1) inte sabba knät (eller annan viktig struktur) 2) första intervallpasset på en dryg evighet 3)batterierna i mp3-spelaren tog slut 4) jag gick ut för hårt och blev trött 5)jag hade en tid att passa (inte ens jag är så depraverad att jag tycker att det är okej att bli en halvtimme sen för intervallernas skull). En blandning av högt och lågt, som ni ser. Man kan sammanfatta det som att förnuftet och latmasken ingick i en ohelig allians och tillsammans övervann enheter som självplågaren, arbetsmyran och paragrafryttaren (det STOD ju 6x4!!!). Faktum är att det kändes bra (och helt förjävligt, men det är ju som det ska vara) med lite fart. Enligt klockan, som jag fortfarande inte har så väldigt mycket tillit till, gick stora delar av intervallerna i 4:20 - 4:30-fart, och det är rejält med drag under galoscherna för min del. Det ser ut att bli en bra träningsvecka det här också.

I tisdags var jag på min första hälsokontroll på LifeGene och det visade sig att sköterskan var marathonlöpare, så hon underhöll mig med löparhistorier ("jag trodde jag hade grus i skon men det visade sig vara hud som lossnat") medan hon tappade mig på blod. Bra avledande manöver. Nu har jag onödigt mycket information om min kropps sammansättning av fett, vatten och muskler. Jag är t ex helt symmetrisk i armarna (lika mycket fett och muskler i båda) medan höger ben väger 200 gram mer än vänster. Bara en sån sak.

Berlin-peppen

En bra träningsvecka har kommit till sitt slut. Har fått till styrka, spinning och yoga. Och igår ett fint långpass, utan onda knän. Dock med en vansinnigt jobbig motvind samt tidernas träningsvärk i benen (ett riktigt grisigt benpass i torsdags lämnade spår). Trots det höll jag hyfsat god fart, men det var kämpigt bitvis. Förra helgen blev det ju drygt 16km utan en enda mental svacka, den här helgen 14k och ungefär en miljard svackor att hantera. Antar att det är lika bra att öva på det, jag lär ju hinna med ett antal psykbryt på 42,2 km. På tal om det - resan är bokad! Nu är det på riktigt. På riktigt i fyrstjärnigt hotell. Frukostbuffén kostar 18 euro och jag är ganska säker på att jag kommer att förtjäna den på måndagen den 26/9. Liksom ångbastun, bubbelpoolen och takterassen. Åh, det kommer att bli sweet. Kanske inte under själva loppet eller precis före och efter. Men resten.

Bevingade ord

Snart kommer jag att kunna skriva en bok av alla fantastiska saker som sägs i omklädningsrummet på gymmet. Idag fick jag höra något som direkt seglade in på topplistan där tidlösa klassiker som "den proteinrika apelsinen" (nej, nej och nej) och "på en spinningcykel går det ju inte att ta ut sig" (du vet att man kan reglera motståndet med den röda ratten va?) finns sedan tidigare.
Person A och B samtalar. A: jaha, då hinner du träna till sommaren då. B: nej men jag stressar så mycket nu, så jag går inte ner i vikt ens om jag slutar äta. A: varför tränar du då? (Ah, huvudet på spiken.) Det är ganska dystert i damernas omklädningsrum faktiskt.

Dog days are over

Jag fick längta riktigt länge efter mitt nästa pass, men idag var det äntligen dags. 8 km i dimma och duggregn. Riktigt härligt, utom när min regnblöta råttsvans klatschade mig i ansiktet (det blev väl lite för mycket cirkusponny-tänk så manen kom i gungning nåt alldeles hemskt). Kändes helt bra, inga direkta spår efter veckans förkylning. Kalaset gick i 6:15-tempo så det var ju inte alldeles lusigt i alla fall. Däremot satte det fart på diverse restprodukter från förkylningen på ett sätt som inte ens den mest fulländade gubbsnytning kunde rå på. Men låt oss inte fördjupa oss i det. Vi går vidare. Jag tjuvstartade träningsveckan redan igår på gymmet, och fick återigen möta konsekvenserna av denna bloggs enorma genomslagskraft. Nu för tiden händer det faktiskt att det är UPPTAGET vid kettlebells-hyllan. Som sagt, jag utgår från att det var här "allt började" och att ryktet har spridit sig. Denna gång - inga 8 kg kettlebells lediga. Till slut hittade jag en 12:a som stod och skämdes i ett helt annat hörn av iksu, så jag tog den i stället. Det var jobbigt. Jättejobbigt till och med. Men nu är jag igång igen och det känns såhär festligt:
Florence + The Machine – Dog Days Are Over