Superkompensation

Veckans vilodag har gjort sitt jobb, och det med råge. Åtminstone mentalt - vi får väl se vilket humör benen är på imorgon. Men just nu är jag så rysligt sugen på att springa att det är svårt att sitta stilla. Om det inte vore för att jag just mumsat i mig min första portion blodpudding på cirka sjutton år (true story!) skulle jag ge mig ut å kut nu på en gång. Istället ligger jag i soffan med katt på fötterna och ultrarunnerpodcast i öronen. Och längtar ännu mer efter att springa jättejättelångt. Imorgon nöjer jag mig med 20 km. Max 25. Men i väntan på löpning kan jag verkligen rekommendera intervjuerna på www.ultrarunnerpodcast.com, så mycket inspiration, kunskap och fullkomligt vansinne på ett och samma ställe. Det finns onekligen en hel hög lopp i världen som jag aldrig någonsin vill utsätta mig för. Folk gör verkligen de mest vansinniga saker. Det ger liksom lite perspektiv på ens eget vansinne. Och som sagt, massor av inspiration. Jag menar om det möjligt att springa 217km genom Death Valley ska väl jag kunna springa 50 km?

På ett elljusspår i skymningen

I ett elljusspår? Vid ett elljusspår? Känner att jag inte har koll på prepositionerna riktigt. Hur som haver, elljusspår i skymningen var plats och tid för dagens löpning. Fick möjligheten att springa i dagsljus och tog den. Sen började det skymma. Fort. Men jag hann med lite "bergslöpning" (hrmm... det är väl i sanningens namn mer en kulle), elljusspår och steniga stigar. Ett alldeles ljuvligt pass. Det har generellt blivit mycket terränglöpning på sistone, jag trodde ju att det tåget gick medan jag låg i soffan och hostade och snörvlade för ett par veckor sen men eftersom det fortfarande är mer april än november i luften så går det alldeles utmärkt att ta skogen i sin famn ännu en tid. Det känns liksom fint att springa nu. Det går förvisso sakta och min pulsklocka menar att jag springer mina pass (alla pass!) i typ 80-90% av maxpuls. Men benen känns starka och lätta.  Pulsen vet jag inte vad jag ska tro om, den upplevda ansträngningsgraden är typ att jag skulle kunna pinna på ett dygn och det är väl knappeligen 80% av max? Det är kanske dags att göra ett maxpulstest ändå. Jag har undvikit det på ett effektivt sätt eftersom jag tycker att det verkar så ohyggligt fasansfullt. Men jo. Ska det vara nån vits med pulsklocka så... Bara att bita i det mjölksyrade äpplet?

Vill inte springa så fort. Vill mest bara ha det bra.

 

 

Nu tror jag att det får bli en liten bildserie från diverse löpturer som avslut. Imorgon ska jag köra vattenlöpning, förmodligen med flytbälte. Det blir garanterat inga bilder därifrån, så håll till godo.

Kexchokladspaus på Rättberget

Terrängmys på Tavelsjöleden

Ibland är det bara fint. Nydalasjön 14/11

2012 - bring it!

En vecka utan träning har gett tre saker: myror i byxorna, en allt tydligare träningsplan och nya, roliga målsättningar för året som kommer. Myrorna hoppas jag att jag kan råda bot på medelst ett lugnt styrkepass på hemmaplan idag, och sen rulla igång träningen på rikt. Jag längtar! Träningsprogrammet har vuxit fram ur ett hopkok av Tim Noakes löparbibel The lore of running, diverse från internet och mina egna erfarenheter från träningen till Berlin. Målen är bara sånt jag verkligen vill göra, sånt som får det att pirra lite i magen när jag tänker på det. Jag har två stora mål, ett för våren och ett för hösten. Under sommaren har jag tänkt att det ska bli mycket terräng och riktigt jävla långa pass. Underbart! Men, vårens stora grej blir Stockholm maraton (iiihh!!) och då ska jag banne mig under fyra timmar. Höstens mål är inte lika jätteplanerade som Sthlm, men jag ska delta i ett 6-timmars lopp och/eller 50k. Inga spikade distans/tidsmål för det, men jag tänker mig att jag borde komma ca 50-55km på sex timmar om det är en hyfsat bra dag. Ja, och att 50k tar sisådär sex timmar, beroende på bana osv.

Lite väl mycket sånt här på sistone

Träningen då? Naturligtvis är den till viss del bestämd av målen men det viktiga har varit att göra en utmanade, rolig och omväxlande träningsplan som jag vill följa alldeles oavsett om jag någonsin springer ett lopp igen eller ej. (Men målen är sjukt bra att ha när det trögt att ta sig ut, t ex när midvinterns köld är hård och endast tomten är vaken osv.) Den 28 november börjar träningsprogrammet, stommen är hämtad från ultradistans.se och deras träningsprogram för Lidingö Ultra. Eftersom det är ett program utan några specifika fartpass kommer jag att lägga in några sådana efter eget huvud. Fartlek, progressiv distans och min absoluta hatkärlek: 10 min tröskel + 10x1min (eller 3x3min) + 10 min tröskel. Och what not som jag kan komma på under tiden. Och backar förstås. Jättemycket backe. Långpassen kommer att byggas upp successivt under vintern och kommer att vara mestadels lugna men  ibland innehålla en del fartökningar och avsnitt i tävlingsfart. Back-to-back-pass har jag aldrig testat och det ska det bli ändring på nu. Hittade ett förslag på upplägg som verkade riktigt roligt, tuffa långpass med backintervaller och fart i. Var jag hittade det minns jag inte, men det kan ha varit på runningwitheric.com. Vinterträning - bring it on! Jag är taggad.

Sega bananer

Den gamla goda tiden, alltså några dagar sen. Helgens löptur.

Här har man rökt fredspipa med sina lår och trott att allt var frid och fröjd. Men icke. Släpade ut min kropp på vad som skulle vara en uppfriskande morgonjogg i tisdags. Det var inte uppfriskande, det var bara segt. Eller benen var hyfsat fräscha men från midjan och uppåt var det totalt haveri. Antar att alla mina kroppsdelar inom kort kommer att kräva hyllningsinlägg för att ens överväga att samarbeta i fortsättningen. Jag trodde att det var träningsvärk i bålen och kortade rundan lite, för det var inte speciellt kul att springa med en överkropp som bara opponerade sig. Högljutt (bildligt talat alltså, men det hajar ni. Väl?). På kvällen rev jag av ytterligare ett pass, funktionell styrka på IKSU och då var det minsann ingen som protesterade. Men sen! Det första var att jag kände mig lite kraxig i halsen. Tyvärr hällde jag ut tevattnet (kokande) som var tänkt till min ömma hals över min fot istället. Aj. Sen hostde jag hela natten och de korta stunder jag sov drömde jag mardrömmar om psykopater och äldreboenden. Va faan alltså! Jag som jobbat så hårt på myten om mitt oövervinnerliga immunförsvar. Inne på vilodag två, vill bara ut å kut eller till gymmet och lyfta skrot. Men nej.

Får hålla till godo med den här jätteklumpen istället. Och inte ens en tekopp törs man göra till heller.

Älskade ben!

Som barn dansade jag balett, tro det eller ej. Inspirerad av nån gammal bok om ett par magiska balettskor krävde mitt sjuåriga jag att få börja dansa. Jag var ingen begåvning precis men det var fantastiskt roligt. Men - jag ville alltid ha en t-shirt över balettdräkten för att dölja låren som jag tyckte var ohyggligt tjocka och fula. De andra små flickorna hade änglalockigt hår och var rara som älvor. Jag kände mig som en bortbyting. En trollunge med tjocka lår. De tjocka låren har hemsökt mig alltsedan dess. Eftersom ungefär två tredjedelar av mitt liv tillbringats i stall och på hästryggen kan jag också meddela att ridbyxlår är ett fenomen som inte enbart härstammar från underhudsfett i stor mängd och illasittande byxor. I mitt, och många andra hästtjejers, fall är det en icke oansenlig mängd muskler, plus underhudsfett (och i vissa fall, säkert byxor med dålig passform som lök på laxen) som bidrar till ridbyxlårens framfart. Jag har alltid hatat mina lår hur som helst. När jag gjorde mitt första försök till löparkarriär i sextonårsåldern gjorde jag det iförd fodrade träningsoverallsbyxor. Mitt i sommaren. Det var förjävla varmt. Men det dolde låren. Och ändå gick det inte bra. Jag skyllde förstås på benen. De var för korta för att det skulle gå att springa snabbt! Andra försöket inleddes när jag var kanske arton. Vill minnas att jag hade något tunnare byxor men fortfarande var det inte tal om någon direkt ändamålsenlig klädsel. Tyvärr var benen fortfarande för korta för att springa i den fart jag tänkt mig. Jag lade ner efter ett par månader. Dock hade jag fått lite smak för löpningen och det var inte utan sorg jag tog beslutet att löpning inte var något för mig. Åren gick. Jag tränande andra saker. Eller inte alls. Våren 2010 skulle jag springa Vårruset. Tänkte att det fanns ju gott om tid att börja springa innan dess. Det gjorde jag inte. Lyckades ändå gå/jogga i mål på ungefär 36 minuter. I ett par platta nike-skor och som vanligt värdelös klädsel. Längtan efter löpning flammade åter upp i mitt bröst men jag fick inte riktigt någon rutin på det. Gick mycket på spinning istället. Under sommaren fick jag tidernas influensa och låg som en död i soffan. Mina kognitiva förmågor räckte inte till att se en film eller läsa en bok, men jag kunde ändå skrapa ihop resurser till att fatta att den som hoppar längst och springer fortast vinner i friidrott. Friidrotts EM underhöll mig från morgon till kväll, jag såg på allt. Spjut, slägga, längd, höjd. Och maraton. Jag tror på fullt allvar att något muterade i skallen på mig under de där dagarna. För när jag var frisk igen efter några riktigt långa veckor ville jag springa. Gav mig ut på en liten tur på kanske 4 km och jag tyckte, till min stora förvåning, att det var roligt. Vadan detta? Roligt? Sakta men säkert började jag springa lite längre, lite oftare. I september sprang jag min första mil. Sen, hejsan hoppsan så anmälde jag mig till Berlin Marathon och resten är väl historia. Och var kommer ridbyxlåren in i bilden egentligen? Jo, sensmoralen är som följer: dessa lår bär mig uppför backar och ut i skogen. De har sprungit 42 km på Berlins asfaltsgator. De plumsar i snö och springer intervaller. Man måste älska dem.

En av många vyer vi beskådat tillsammans, låren och jag. Från förra veckans morgonjogg.

It´s complicated

Efter maran har det funnits gott om tid för reflektion. Varför springer jag? Vad vill jag göra nu? Vad är meningen med allting? Osv.  Under mina två senaste löppass har jag funderat mycket över mitt förhållande till löpningen. Även en del över andras förhållande till löpning (dock funderingar av mer spekulativ art). Långt innan jag ens sprungit ett marathon väckte själva idén att göra det många reaktioner, allt som oftast "oj, vad duktig/galen du är" eller "hur långt är det?" med ett efterföljande "oj, vad duktig/galen du är". Jag har ju bara anmält mig, tänkte jag. Det kan ju faktiskt vem som helst göra, och man behöver varken vara nämnvärt galen eller duktig för att ta sig igenom anmälningsproceduren helskinnad.

Att springa långt, eller i mitt fall, säga att man ska springa långt, ger upphov till allehanda känslor hos andra. En del vill berätta att det är tråkigt och jobbigt att springa. Andra erkänner, lite skamset, att de inte "springer så mycket som de borde". En kille på gymmet sa "jag önskar att jag gillade att springa jag så mycket att blev skadad" när jag rehabtränade. Det måste väl räknas som den konstigaste kommentaren, jag menar - varför ska man prompt göra saker som man inte gillar och som man dessutom utgår från kommer att skada en? Varför har vi lite till mans lite dåligt samvete över vår löpning, hur den än ser ut? (Jag har ju det också, borde springa mer och framförallt fortare, har jag fått för mig.) Ingen annan hobby jag har haft har träffat så många ömma punkter hos andra. Det är aldrig någon som har sagt att "jag skulle verkligen vilja börja rida men hästar är så hemska och otäcka, kan du hjälpa mig att tycka om dem" eller "jag borde verkligen stiga upp i ottan och rykta fler hästar och mocka mera skit (så mycket att jag blir skadad på kuppen) eller "jag önskar att jag gillade att fika så mycket att jag blev skadad". Men det är hyfsat många som tycker det skittråkigt att springa, särskilt längre än en mil, men som ändå vill ha tips på hur de ska stå ut med långpass. Men varför, undrar jag alltid (okej, det har hänt max 5 gånger men nu låtsas vi att jag är en auktoritet på området för sakens skull) ska du springa längre, om du är nöjd och mår bra med dina rundor? Det är räcker väl att man springer överhuvudtaget? Sen tror jag verkligen att alla som verkligen vill och är beredda att göra de förberedelser som ändå krävs, kan springa ett marathon. Jag kunde ju. Men om man inte vill? Vad kan det då finnas för anledning att utsätta sig för det?

Här någonstans står jag och trampar för egen del för tillfället - vad vill jag med min alldeles egna löpning? De första passen efter vilan var sega. Det var förvisso skönt att komma ut lite, men det var ändå skönast att komma hem igen. Efter 5 km. Lätt att börja misströsta. Men så en morgon släppte det, jag kunde trycka på lite och benen svarade. När jag var hemma ville jag bara fortsätta vidare, längre, mer! Drömmar och mål för nästa säsong kändes roliga istället för kravfyllda. Träningen inför nästa mara känns ibland som en festlig utmaning, och ibland som nånting som är alldeles för tungt och trist för att ens tänka på. Vissa dagar tror jag fullt och fast på att jag klarar vad jag än tar mig för. Andra dagar, well - låt oss säga att det är tur att det finns bildbevis från Berlin. Annars skulle jag aldrig gå med på att jag sprungit 42,2km. Än mindre att jag gillade det.

Vi säger så här: it's complicated. Men vi jobbar på vår relation, löpningen och jag. Lagom till Stockholm Marathon 2012 har vi kanske kommit nånvart. Har vi det inte, har jag i alla fall sprungit några mil till och förhoppningsvis varit glad och tillfreds under några av dem. Som det ska vara.

Happy feet

Skogen bara

 Gårdagen bjöd på en försiktig morgontur. Lite stel men ändå ok i kroppen. Däremot känns det som att jag aldrig har, eller någonsin igen, kommer att springa snabbare än i 6-minuterstempo. Men det ger sig väl. Testade mina nya Kinvara från Saucony som kom från England för ett par veckor sen, och jag älskar dem redan. Har också börjat fundera på framtida utmaningar, och jag vill springa åtminstone en mara och nåt ultralopp, antingen 50k eller 6-timmars. Typ. Men jag vill inte bestämma mig än, och det verkar som den mentala styrkan att liksom ta sig an en ny utmaning med allt vad som krävs i form av träning, förberedelser och beslutsamhet, fortfarande åker u-bahn runt, runt i Berlin utan att kunna bestämma sig för var den ska gå av. Men! Vill jag springa t ex Stockholm maraton så måste jag anmäla mig snart. Det är mycket nu helt enkelt.

Happy feet

 Den här veckan tänkte jag försöka komma igång med lite träning, men ta det ganska lätt och ledigt. Lite rehab måste det ju bli också. Efter hand kommer väl lusten att köra på tillbaka, inbillar jag mig, liksom lusten att kasta sig över en nytt lopp. Eller?

Berlin 2011 - race report

Det kändes så märkligt att det helt plötsligt var dags, loppet jag tränat för, längtat till och fasat inför i nästan ett år. Vaknade vid fyrarycket på morgonen och försökte fatta att det var dags. Låg kvar och "vilade" till kl 6 då klockan ringde. Åt frukost, dubbelkollade packningen, smorde in fötterna med vaselin. Kände mig inte det minsta redo men det var ju bara att ta S-bahn till Hauptbahnhof ändå och det var löparnördar överallt. Bara att följa lämmeltåget. Vi bestämde oss för toakö först och lämna in överdragskläderna sen. Lysande drag, minimalt med tid mellan toa och start och minimalt med tid utan överdragskläder (men med orange plastsäck). Stämningen i startfållan var fantastisk; nerver, tillförsikt och glädje. Jag var så vansinnigt nervös - utan att ha någon aning om varför och vad som egentligen väntade. De första startgrupperna släpptes i väg kl 9 och vi andra fick börja gå mot starten, knappt 10 minuter senare ljöd startskottet igen och vi var iväg. Direkt kände jag att min tid i mål var oväsentlig, jag ville bara få komma dit och ha så roligt som möjligt på vägen.

Km 1-5: Rullar på. Vid tre km kommer grönska vid sidan om vägen, tusentals herrar rusar dit för att tömma blåsan. Blir akut kissnödig. Intalar mig själv att det bara är nervositet och att jag egentligen varken behöver eller vill kissa längs vägen i centrala Berlin. Lovar mig själv att jag får kissa vid halvmaran om det fortfarande behövs. Massor med folk längs vägen. Fina hus. Jag ler.

Km 6-10: Inget särskilt händer, tänker mycket på om jag kommer att få syn på pappa och A-C eller inte, som ska stå nånstans i östberlin, mellan 14 och 20km ungefär. Milen passeras på 1:01:56 vilket är långsamt men helt enligt plan. Gläds för varje kilometer jag får springa.

Km 11-15: Genom gamla öst, mycket långa, raka gator och barnfamiljer som hejar på. Letar efter pappa och får ont i nacken. Fortfarande lycklig med mitt lunga, jämna tempo.

Km 16-20: Vid 17 km får jag syn på pappa och A-C, häver upp ett lyckotjut och springer fram till dem. Går det bra? frågar pappa JAAA!!! skriker jag, tvingar på dem varsin kram och fortsätter.

Km 21-25: Vid halvmaran får jag min första dipp, jag tänker på att eliten har gått mål medan jag har hälften kvar. Får lust att ta u-bahn till hotellet. Dippen var dock mer av ett fartgupp, jag tittar upp och ser tjockt med folk som klappar händerna, skriker och beter sig i största allmänhet. Jag ler igen. Får ännu mer pepp av publiken som tycks bli alldeles till sig av en glad tjej i keps. High fivar barn och tanter längs vägen. Älskar maraton.

Km 26-30: Börjar räkna ner till km 34 där Lars väntar med en Vitargogel. Längtar efter dem båda. Springer genom villakvarter. Känner att det luktar koskit och inser att jag har sprungit vansinnigt långt. Vi är ju på landet. Suburbia med Pet Shop Boys i lurarna, och jag blir full av skratt, min iPhone tycks ha sinne för timing OCH humor.

Km 31-35: Börjar fundera på när jag ska gå in i väggen. Känner mig så pigg och stark - jublar lite när jag springer över mattan vid 30km. Inser att det kan gå åt pipsvängen när som helst. Kramp, knäsmärta, illamående. Vad som helst kan hända. Det är ju nu det börjar på riktigt. Men jag har inte ont. Jag dricker och går lite vid varje vätskestation. Inte för mycket vätska - then the race is over - som den snälla mannen som delade ut nummerlapparna sa. Följer hans råd och använder svampen att kyla av nacken och pannan med. Vid 34 km får jag syn på Lars. Blir överlycklig. Du ser pigg ut säger han. Jag har inte ens ont, skriker jag. Får min gel och skuttar vidare. Missar vätskestationen i mitt glädjerus. Får springa lite längre innan nästa paus bara.

Km 36-40: Det börjar ta emot. Får ont i knät. Eller låret? Eller foten? Det går inte att avgöra. Tänker att det är ju helt sjukt att jag inte känt av knät än i vilket fall. 8km kan jag krypa om det skulle krävas. Gångpauserna vid vätskestationerna blir längre. Men jag börjar springa när borden med vattenglas passerats. Jag har inte anmält mig för att gå, tänker jag. Spring, kvinna!! Runt mig går människor, det stretchas och grimaseras och det ser inte roligt ut. Tänker att lite fartökningar kanske får i gång mig. Km 38 går på 5:20 - min snabbaste under loppet. Sen har jag inte ont längre. Annat än under fötterna. Alla har ont, tänker jag. De flesta har mer ont än jag, av deras ansiktsuttryck att döma. Jag ler. En amerikan står ensam vid vägen och vrålar "good job, guys!! You can do it, keep going!!" om och om igen. Jag tror honom.

Km 41-42,2: Vägen svänger flera gånger sista kilometerna, det är fullt med folk överallt. Många går och jag sicksackar runt dem för att komma förbi och kunna fortsätta springa. Kommer upp på Unter den Linden och inser att jag kommer att fullfölja ett maraton. Brandenburger Tor. Jag kommer att gå i mål. Framför mig springer en kille som ser som sin uppgift att få igång publiken. Han lyckas. Helt plötsligt märker jag att jag "spurtar". Jag springer i alla fall betydligt snabbare än jag gjort de senaste 3 milen och får springa om ännu fler människor sista biten, in under målskyltarna i ett blygsamt 5:40-tempo. Jag ler. Slow and steady won the race.

4.29.49

Glad tjej har sprungit maraton

Ett långt inlägg om detta fantastiska lopp kommer när jag bearbetat det färdigt. Hade väl aldrig kunnat tro att jag på riktigt skulle dubbla (och mer därtill) min smärtfria distans som jag antydde i förra inlägget. Men faktiskt så kände jag inte av något knä förrän efter 36 km. Och då gör det ju ont lite varstans så det gjorde inte så mycket. Fram till dess hade jag high-fivat ca 300 okända händer, jublat, vinkat till publiken och skrattat så mycket att energin räckte hela vägen in i mål. Galet.

The zone

Mjaha, nu är den alltså här - den sista veckan innan LOPPET. (Snart i all fall) Träningen ska vara gjord (i mitt fall: haha) och det är dags att vila, superkompensera och ladda. Är inne på vilodag nummer två den här veckan, efter en ganska lång period med ett, om inte två, pass om dagen och jag börjar bli otålig. Rastlös. Vad gör man med dessa eoner av fritid? Eftersom min fysiska träning lämnat en hel del övrigt att önska när det gäller maratonförberedelser känns det som att jag måste lägga mitt krut på den mentala delen; jag kan, jag vill, jag är inte rädd - jag kan flyga osv. Jag måste in i the zone helt enkelt. Lite hjälp på traven för att återupprätta självförtroendet fick jag igår på mitt längre distanspass (ordinerat av sjukgymnasten of course), 17 km klarades av med ett leende och bara minimal knäkänning sista kilometern. Försöker få mig själv att tro på att det borde betyda att den smärtfria distansen dubblas till nästa pass också - voilá - 32 km utan knäont! Visst verkar det logiskt? I the zone är det helt logiskt, jag lovar.

Soundtrack till mina mentala förberedelser: Journey – Don't Stop Believin' (du kan springa maraton fast ditt senaste långpass var för över en månad sen och bara 23km). Heja mig!

Sjukgymnasten revisited

Dom har förkunnats. Jag har blivit starkare i höft och lår, så ingen hatt kommer att förtäras. Känns bra. Nu har jag fått ett nytt, mildare träningsupplägg som sträcker sig till måndag. Bara fyra gympass och ett löppass. Därefter ska jag vila och, jag citerar, "boosta formen" med ett par korta, lugna löpturer. Vilken form, sa jag och blev försäkrad om att jag var i mycket bättre form än för två veckor sen. Sen kom sjukgymnastens sadistiska (och storleende) sida fram och han sa "om du får sådana här resultat på 10 dagar av styrketräningen, tänk dig då utfallet på tre månader. Eller ett år!" Gigantiskt leende på det. Han har alltså tänkt sig att jag ska köra utfall i ett år. Det blir ju flera miljoner. Ett år av träningsvärk i bakdelen. Jag känner mig helt lockad - är ju inte dummare än att jag fattar vad det kan betyda för löpningen. Antydde att jag var rätt sugen på sträckor över maratondistansen och han antydde att det skulle krävas styrketräning. 'Nuff said. Uppfylld av glädje över att min tid framför spegeln på IKSU ej ännu är förbi sladdade jag in på Intersport och köpte en ny t-shirt som jag ska ha om det inte är linneväder i Berlin. Alltså vad ska man ha på sig egentligen? Vill ha mina långa supertights men på alla bilder ser man bara folk i kortbyxor. Måste ju passa in i fårskocken.

Och på den elfte dagen vilade hon

Kanske en smula blasfemiskt att jämföra mina tio dagar med rehabträning med skapelsen, men jag tyckte att det var en så ärtig rubrik. Igår vilade jag alltså, från benböj, utfall och cykling. Istället gick jag på yoga men det vete tusan om jag inte hellre hade gjort ett par hundra utfallssteg. Dels var det lite för mycket mumbojumbo och konstiga övningar för min smak och dels hade jag en närhetstörstande individ på var sida om min matta. Det var helt omöjligt att hitta något yoga state of mind när man hela tiden ska se till så att man inte slår i sin närgångna granne. Jag förstår inte varför folk är så besatta av vara nära varandra, är det horror vacui som spökar? Okej att de är ihopsydda med sin bästis/pojkvän/ytligt bekanta och inte kan vara mer en en centimeter ifrån dem utan att få allvarliga själsliga sår, men var kommer JAG in i den ekvationen? Måste skaffa en seriös kroppsodör e.d. Jag behöver mitt personliga utrymme.

Och på den tolfte dagen sprang hon. Imorgon återbesök hos sjukgymnasten, och därför dags att provspringa knät. Fy 17 vad nervös jag var, försökte hitta alla möjliga ursäkter för att slippa - för tänk om det skulle göra lika ont igen? 10 dagar stenhård träning som inte gett nånting? Inget Berlin? Till slut packade jag mig iväg i alla fall. Första kilometern gick hyfsat snabbt, trots att det kändes som att jag kröp fram (5:28). Jag pinnade på. Det gjorde inte ont. Däremot är jag rätt så rejält nertränad nu, benen kändes trötta och tunga MEN det gjorde inte ont. Efter drygt 8 km började jag känna lite i knät men inte speciellt mycket. Det var betydligt mer än jag vågat hoppas på och nu återstår bara att få sjukgymnastens dom. Jag vet inte alls om jag borde vara helt smärtfri eller om jag får räkna med lite känningar ett tag till. 9km runt sjön på drygt 52 minuter kan läggas till samlingen.

Kuta, lubba, rehab pt II

Den raka höften hjälpte inte, efter tre ljuvliga km på testrundan började knä/vad gorma om något diffust igen. Ny sjukgymnast nästa dag och till min stora förvåning var han idel glada tillrop och fullt övertygad om att jag kommer att springa i Berlin. Sen gav han mig rehabprogrammet från helvetet (fortfarande med ett stort leende så jag fattade inte förrän senare vad det var för något fruktansvärt jag skulle göra). Under tio dagar ska jag cykla 60-90 minuter och göra 200 utfall och dito enbensböj på höger ben. Plus en hel hög andra benövningar. VARJE dag. Efter dag ett hade jag träningsvärk. Naturligtvis ingår en kur Voltaren också och det känns inte jättesunt att ladda upp för träningen med en värktablett men vad gör man inte för att få plåga sig själv i fyra mil på Berlins gator? Nästa vecka blir det återbesök och utvärdering och dagen innan ska jag springa 8-10km, jag både längtar och gruvar mig. Vill ner från cykelsadeln. Vill inte ha ont. Har jag inte blivit starkare i höften efter 2000 (tvåtusen!!!) utfall så äter jag upp min hatt.

Kuta, lubba, rehab

Med mindre än en månad kvar till Den Stora Dagen är det väl dags att ta upp bloggandet. Dessutom har jag blivit med smart telefon, vilket innebär att jag kan ta festliga bilder att pigga upp bloggen med. Träningen har på sistone befunnit sig i brant uppförsbacke med en betydande motvind rätt i nyllet. I alla fall löpningen. Löpvilat en vecka, senaste långpasset gick av stapeln för nästan en månad sen och fick avbrytas efter 23km på grund av knäont. Status inför Berlin: lätt nervös och med alldeles för få långpass innanför västen. Idag har jag varit hos en sjukgymnast som har rätat ut min eländigt sneda höft så att jag nu är rak och fin som autobahn. Förhoppningsvis beror alla småskavanker på denna snedhet och när den nu är ett minne blott hoppas jag förstås att jag ska hinna med två långpass innan det är dags. Det kommer ändå att vara för lite, men bättre än inget. Och framförallt bättre än att ha ont, peppar peppar ta i trä osv.

Full rulle

Rubriken syftar, skämtsamt, på min nya hobby som är (föga förvånande) en ny form av självplågeri: av rulla fram och tillbaka på en foam roller. Nä, nu känner jag att jag måste börja jobba lite med rubriksättningen framöver, om jag inte ska måsta byta namn på bloggen till "kuta, lubba, buskis!" Syftet med rullandet är i alla fall att mjuka upp itb-senan, som annars gärna blir spänd som en fiolsträng och förr eller senare blir ett löparknä. Och det vill vi ju inte. Första rullningen var fantastiskt smärtsam och sen har det för varje gång varit lite mindre plågsamt. Idag var det nästan behagligt, vilket jag hoppas betyder att senan nu är mjuk som en sommarvind . Har också börjat med Myrtl routine efter varje löppass, för rörlighet och styrka i höft och säte (seriöst, ett av mina favoritord alla kategorier), och med förhoppningen att det ska mota löparknät i grind. Det är mycket kissande hunden (och sparkande åsnan) och sånt, så man känner sig inte så tuff när man gör sin lilla rutin även om det bara är katten som ser på, men om det innebär att jag kan slippa någon skada så bjuder jag på det.

Löpningen då? Mja, den senaste upplevelsen var av det mer nedslående slaget. Planen var långpass, minst 20 men helst uppåt 25k, men när jag vaknade i morse var det med en unik känsla - jag ville INTE på några villkor ut och springa. Eftersom det händer otroligt sällan bestämde jag att det måste ha varit något dunkelt budskap från kroppen och lät bli. Gick till gymmet istället. Dammsög. Tog en ridtur. Sen var det kväll och jag ville fortfarande inte springa. Men jag ville testa min nya Garmin. Så okej då. Efter en lång förhandling med mig själv var jag på nytt inställd på långpass. Då visade det sig att jag hade en liten penicillinodling i en av vattenflaskorna och blev höggradigt osugen på att använda dem. Inget långpass alltså. Masade mig ut, hittade satelliterna och travade iväg. Första 3km var en kamp, hade ont i bröstet, pulsen skenade iväg och jag fick slita för att hålla mig kring 6 min/km. Då stannade jag på cykelbanan och frågade mig själv: vad håller du egentligen på med? Fick inget bra svar på frågan men efter det lossnade det lite grann och efter lite nerförsbacke kunde jag vara nånstans kring 5:40-5:50 med betydligt lägre puls och ansträngning. La in tre korta fartökningar på slutet bara för att se om det gick överhuvudtaget, och sen avslutade jag med ett extra varv runt parkeringen för att få en jämn siffra på klockan. Man kan ju inte sluta på 9.87 när man kan sluta på 10.0 km... Blybenen kom dock upp i oväntat höga farter på slutet, typ 3:45 en kort bit. Så på klockan såg det fint ut, men känslan i kroppen var inte alls bra. Det stör mig lite, för jag vet inte varför jag skulle vara sliten nu. Nå, bättre lycka nästa gång, som man brukar säga.

Sprang en mil men vann ingen bil

Fick ej heller värmeslag, tack och lov. Men det var bra nära emellanåt. Det var väl sisådär 30 grader och ute på slätten där det inte fanns ett endaste litet träd sved det i skinnet av solen. Fy farao, vad hade jag där att göra egentligen? Jag som börjar yra och svettas redan vid plus 20. Tack vare två vätskekontroller och de goda människorna i Röbäck som ställde ut sina vattenspridare och spolade av oss löpare med trädgårdsslangen gick det ändå vägen. Det och ett hyfsat pannben, om jag får säga det själv. Jag fick lov att gå två gånger, båda gångerna när jag var där mitt ute i öknen, eller jag menar röbäcksslätten, och så gick jag vid båda vätskekontrollerna för att få i mig vatten (och hälla en del över mig) ordentligt. Dessutom fick jag stå och vänta lite på vattnet och ändå lyckades jag krypa in i mål på 57:47, dvs under skamgränsen som för mig går vid 60 minuter. På nåt sätt måste jag ända ha hållit en hyfsad fart när jag väl sprang, och jag var 46:e dam i mål av ca 250 startande. Snittempot blev 5:47, inget att skriva hem till mamma om under mer normala omständigheter. Kan inte låta bli att undra vad det hade kunnat bli för tid i ett trevligare löparväder, benen var hemskt pigga och banan hyfsat lätt. Men ingen bil som sagt. Jag hade dock sagt innan att jag hellre ville överleva loppet än vinna bilen, så den önskan slog ju in i alla fall.

Nya darlings

Hallå i stugorna! Nu är det dags blogga igen. I fredags var jag på Löplabbet och hade ungdomsgård och sprang i en hel massa skor, inklusive de jag köpte i vintras. Det visade sig att de inte alls var så bra som de var då - och jag fick byta mot ett par nya! Det är väl grym service om något! Så nu har jag ett par fräsiga Saucony Mirage i hallen som bara väntar på att få ge sig ut och utföra stordåd. Kunde såklart inte hålla mig utan gav mig ut och provsprang dem vid 22-tiden igår kväll när temperaturen sjunkit till behagliga 23 grader... Mina fötter kändes som vattenballonger men skorna var bra. Kan bara bli bättre när fötterna är som de ska. På lördag väntar första stora uppgiften för pjucksen; spring en mil vinn en bil (och få helst inte värmeslag på kuppen) går av stapeln och jag hade tänkt mig ett prydligt pers på 52.30 ungefär. Men blir det 27 grader varmt, som väderleksrapporten utlovar, får jag nog finna mig i att krypa runt. Ska köpa en keps (på Löplabbet förstås!) imorgon i alla fall, så jag kan ha en ispåse i den vid behov. Sen vet jag inte vad för slags klädsel som kan hjälpa mig att hålla temperaturen nere. Tror att det blir en svettig historia hur jag än gör.

Extreme Hardcore Trail Run

En fläskig rubrik kan ju göra det mest mediokra träningspass till en fest! Idag var det dock allt annat än mediokert. Spöregn och en kraftig vind, men det kunde inte stoppa mig från min planerade runda till Gimonässpåret. Snarare blev det lite mer extreme hardcore bara. Joggade dit genom skogen (hade glömt att de backarna också är rätt branta även om de är korta...) och blev ganska omgående blöt om fötterna. Väl framme blev det ett varv på 3,5km-spåret först med fartryck uppför backarna, sen en kort vila på ca 45sekunder för att få ner pulsen lite grann innan jag gav mig ut på varv två, på 2,2km-spåret. En backe mindre (den värsta, tack och lov) och fartryck uppför backarna som ändå var kvar och några fartökningar på platt mark, samt en målspurt (så klart!). 2,2-varvet gick i 4:46-tempo i snitt vilket gjorde mig helt häpen och lite fnissig. Joggade hem samma väg och blev jätteblöt om fötterna denna gång. Skorna blev lite renare också faktiskt, en kort stund i alla fall. Hade tänkt jogga hem på lite plattare och fastare mark men när stigen in till skogen kom vek jag in på den utan att tänka efter. Så det blev tre härliga uppförsbackar till till samlingen. Lagom till hemkomst sken solen igen, men motvinden höll sig stark genom passet i alla fall. Måste springa mer terräng! Det är ju underbart. Nästa elljusspår att ta tag i blir Nydala. Där har jag varit pinsamt lite trots att jag bor nästgårds. Blir ändring på det nu.

(P.S Betyder det här att jag får köpa trailskor nu?)
(P.S 2 Jaja, elljusspår räknas inte som trails riktigt men ändå. Det var skogen, okej.)

Blodomloppet - jag fick vara med.

Jag fick vara en av alla de som stod och trängdes på I20 i torsdags, var väldigt lycklig över att inte vara hemma och sjuk. Jag var också en av alla de som stod mycket längre fram i startfältet än vad de hade täckning för kapacitetsmässigt. Men jag skämdes i alla fall lite för det. Målet var sub 55 och planen var att hålla jämn fart, gå ut i 5:30 och hålla det genom loppet oavsett vad andra alla hade för sig. Kilometer nummer ett avverkades på 5:33 så det började ju bra.Sen minns jag inte vad som hände men det var lite uppför hela vägen och vid 3 km var jag 19 (!!!!) sekunder efter planen och tusen miljoner människor sprang om mig, jag kände mig sämst och ville bara kliva av. Då blev det nerför plötsligt och när det blev platt kände jag mig pigg och satte igång med diverse positiva affirmationer. Vid 5 km var jag i fas igen, tog en mugg vatten som jag drack en klunk av och resten hällde jag över tröjan (inte meningen). Sen var det bara att tuffa på, kände mig stark och vid 8 km hittade jag en bra rygg som jag sög tag i. Sista uppförsbacken kom och jag kunde tuffa upp och springa om en hel hög personer på köpet. På upploppet märkte jag plötsligt att benen tagit saken i egna händer (höhö) och dragit på en spurt innan jag hade fattat att det ens var upplopp. Kom i mål på 54:16 vilket jag är hemskt nöjd med. Just efteråt var jag lite sur för att jag inte hade vågat ta ut mig mer, jag var inte dödstrött i mål direkt. Men jag slog den surheten ur hågen och var glad och nöjd för att jag klarat mitt mål och att genomföra loppet som jag ville. Sista 5 var faktiskt riktigt roliga och jag är sjukt sugen på att tävla mer. Fast just nu mest sugen på att springa långt, länge och på fina platser. Åh, vad jag ska kuta på mitt lilla sommarlov.

5k i kortbyxor

Shortspremiär idag. 5 ljuvliga kilometer blev det. Körde den heta löparlooken med knästrumpor och shorts, mina vader sjöng glada trudelutter av tacksamhet medan mitt sinne för stil led i tysthet. Vadernas välbefinnande går före hur som helst. Trodde att jag skulle vara ensam ute onsdag kl 10 men jösses vad fel jag hade. Fyra dagisgrupper och oräkneliga joggare, flanörer och hundar fick alla ta del av mitt sorgliga fashion-sense och mina alvedonvita knän. Grattis till er!
Hade benen fulla av spring men en överjordisk träningsvärk i de bakre regionerna som hjälpte till att hålla nere farten på en lämplig efter förkylningen-nivå. Det var, för att tala klarspråk, jävligt härligt. Nu tänker jag vara frisk som en nötkärna en lång tid framöver. Och så ska jag börja springa lite mer så jag har nåt att blogga om.

Magplask

Föga förvånande blev jag inte alls frisk och sitter nu hemma och är lite bitter. Men det tur att hjärnan är så finurlig att den redan börjat tänka på nya lopp, nya utmaningar och bara ibland fäster sig vid det faktum att det inte blir någon start idag, annars hade jag väl skrumpnat ihop till en liten bitter hög. Här närmast kommer Blodomloppet om drygt en och halv vecka, då ska jag väl ändå vara i ordning igen. Längre fram, i augusti närmare bestämt, är jag lite sugen på Höga Kustens halvmara som ska vara väldigt vacker och ganska jobbig. Så det ska väl ordna sig med det här löpandet på något sätt.

Pretty plz?

Det är tvära kast mellan hopp och förtvivlan just nu. Men det verkar som att halsontet ändå klingar av. Jag har druckit en miljard koppar te och överväger nu att gurgla halsen med lika delar saltlösning och punsch (det är den enda starkvaran som finns hemma) för att få bort det sista. I övrigt har jag inga symtom och hoppas att jag vaknar upp imorgon frisk. Att totalvila en vecka kanske inte var den uppladdning inför halvmaran som jag hade tänkt mig må väl vara hänt, nu vill jag bara få vara med. Enligt planen skulle jag köra ett lätt och kort distanspass med några fartökningar idag, jag skjuter på det till imorgon och hoppas på att kroppen översköljs med lyckliga muskelminnen av löpglädje som håller i sig hela vägen till målgång på lördag. Den tid jag borde ha lagt på att lära mig om kvalitativa forskningsmetoder i psykologi har jag i stället investerat i att läsa om hur mycket man tappar i fråga om kapacitet och kondition under sjukdom (ingenting under så här kort tid om jag förstått saken rätt), om löpteknik och maratonlopp och i största allmänhet sökt i genom internets alla skrymslen och vrår i jakt på svaret till min fråga: Hur ska det gå på lördag??? Dessutom har jag frossat i utbudet av löparskor och kläder på internet och satt sprätt på den kommande skatteåterbäringen flera gånger om. Dock endast i fantasin. Än så länge. Men om jag når mitt mål på lördag (sub 2 h) så kanske jag kan unna mig något fint... Ett gult linne från Newline t ex. Eller rentav ett par minimalistiska terrängskor från Merrell? Ja, så här skulle jag kunna hålla på länge men jag slutar nu.

Tempopass

April blev en riktigt bra träningsmånad som avslutades med ett riktigt tufft tempopass. Enligt schemat skulle det vara 3 km i 5:50-6:10 och 3 km i 5:40-5:45 (tävlingsfart) men eftersom jag numera morgonjoggar i 5:40 så bestämde jag mig för att köra lite hårdare efter samråd med min kloka hare. Det blev 6 progressiva kilometrar där vi började på 5:25 någonstans och tog de sista två på 4:55-4:50. Jag var riktigt trött efter det men det gick ju! Så himla härligt att få springa lite fort och känna att benen fixar det. Huvudet och magen hade det jobbigast.
På lördag är det upp till bevis, det är ju en sak att springa 6 km i 5:40 och en helt annan att hålla det i 21,1km. Men det ska bli kul att tävla, oavsett i vilken fart det blir. Just nu har jag lite smygont i halsen och därmed relaterad ångest. Måste bli bra typ imorgon så jag kan känna mig lugn inför lördag. Och helst springa lite också.

Hålla formen

Alltså, det har hänt nåt. I morse tog jag en morgonjogg. Det var segt. Kände av måndagens stående vadpressar (5 set... kanske lite mycket). Brydde mig inte om tiden. Det blev 6 km (helt enligt schema) i 5:40-tempo. Jag är alltså drygt 40 sekunder snabbare per kilometer med samma ansträngning som för ett par månader sen. När jag är seg. Är det här det magiska tillstånd som kallas "i form"? Det leder genast till ångest. Jag måste ju fortsätta vara i form till nästa helg eftersom Vännäsvarvet går av stapeln då. Och hur gör man det? Åh, gud. Jag börjar bli nervös. Nervös men sjukt peppad. Mina mål är inspirerade av Murakamis löpningsfilosofi: 1) Komma i mål 2) Inte gå 3) Ha roligt och njuta av loppet och löpningen och 4) Springa på under 2 timmar (det sista är mitt eget, vet inte vad Murakami tycker om det). Mer om det senare.

Ljuvligt långpass

Varning utfärdas för obscena mängder nörderi och opåkallade glädjeutbrott. Jag har nämligen genomfört vad jag bedömer vara mitt bästa pass någonsin i löparkarriären. Innan var jag lite nervös, oklart varför. Plötsligt kändes 18 km långt och jag tänkte att jag inte skulle orka hela vägen. Påminde mig om att det alltid går att krypa om det inte går att springa. Påminde mig om att jag ändå klarat 25 km i betydligt värre förhållanden (snömodd och motvind) än de som var för handen igår (sol och barmark. Och sol!). När jag till slut kom iväg, efter typ fyra extra toabesök, blev jag hemskt förvånad över att mina stumma vedträ-vader bytts ut mot något som kändes lätt, ja nästan spänstigt. Mycket förvirrande - och om jag inte behövde slita som ett djur första 5-10 km för att ens komma igång - hur skulle det då gå? Tror att det var prick den enda negativa tanken under hela passet. Att jag var rädd att gå ut för hårt i början för att det gick så lätt. Slog det ur hågen och bestämde mig för att vara glad och tacksam istället och låta benen pinna på som de ville. Det höll. Hela vägen ut till stallet och tillbaka. Kort paus där för att mata och klappa hästar och fylla på i vätskebältet. Det var snudd på magiskt faktiskt, det gjorde inte ont någonstans och benen bara gick. I Innertavle insåg jag att jag kunde klara 1:50 som det stod i träningsprogrammet, om jag inte blev trött (först räknade jag fel på 10 minuter och blev lite ledsen men då vaknade hjärnan till och fattade att 20+20 inte blir 50). Jag blev inte trött. Istället blev det en spurt sista kanske 800 meterna hem (som iofs slutade med att jag fick ligga på gräsmattan en stund innan jag gick in). Veckans långpass kan således summeras enligt följande: 18.45 km, 1:49:37 (snitt 05:56), puls 150. 18 km njutning och löpglädje - ljuvligt var ordet.

Återhämtning medelst middag hos pappa med massor av god mat och fint sällskap. Status idag: träningsvärk i vaderna men i övrigt inga sviter. Idag ska jag unna mig lite nya träningskläder och vila. Det var premiär för trekvartstights igår och jag måste utöka beståndet av dylika plagg. Vintertightsen åker härmed längst in i garderoben och glöms bort för minst ett halvår framåt.

Intervaller saved the day!

Igår hade jag en klassisk skitdag. Hällde kaffe över mig och min vita tröja. Skulle byta däck på bilen, med resultatet att vi nu har ett sommardäck, ett reservdäck och två vinterdäck på eländet. Det funkar ju inte. Frusna, förbannade och förfärligt hungriga gick vi till den lokala pizzerian och köpte varsin kebabpizza efter oförrättat värv. Det visade sig, förvånansvärt nog, vara en utomordentlig uppladdning till det schemalagda intervallpasset. Kebabpizza och cola light, kom ihåg var ni läste det först. Hann ställa in passet och ångra mig kanske tio gånger under kvällen innan jag till slut ångade iväg vid 21-tiden. Och det gick alldeles utmärkt. 3X7 minuter, där varje intervall blev lite längre (och därmed snabbare) än föregående, precis som jag ville. Tyckte jag var duktig som inte tog slut innan intervallerna var slut, som sist. Men så hade jag förträffligt sällskap i öronen av gamla favoritlåtar. Om man inte vill tugga mjölksyra och ta ut sig fullständigt när man hör det här vill man det nog aldrig. Das Ich – Kindgott Du som inte gillar tysk synt kan vända ditt rosenknoppsöra åt ett annat håll. Under andra intervallen fick jag en släng av runner's high och kände mig som Gebreselassie. Jag var inte Gebreselassie. Förmodligen klampade jag fram värre än någon dinosaurie Colting någonsin stött på under sina stenålderspromenader. Men tack vare Das Ich behövde jag inte höra det utan kunde ge mina illusioner fritt spelrum. I fantasivärlden hade jag jättelånga ben och susade fram på framfötterna. Hur det var i verkligheten brydde jag mig inte om att notera.

Idag var jag på ett body balance-pass eftersom jag inte kan förmå mig att stretcha utan någon som säger åt mig vad jag ska göra. Det var ett bra pass, mycket höftstretch och ryggrotationer och sånt som min eländiga kropp behöver. Gick därifrån med en betydligt bättre känsla än efter förra veckans yogapass. Imorgon blir det morgonjogg för första gången sen januari typ. 8 härliga km i gryningen. Med reservation för att det kanske varken blir härligt, 8 km eller i gryningen.

Drag under galoscherna

Intervaller på schemat idag, det har ju inte blivit ett enda kvalitetspass sen februari så jag var lite rädd. 6x4 minuter skulle det vara, men det bidde bara 4x4 min. Jag har jättemånga bra ursäkter för det, här följer ett axplock: 1) inte sabba knät (eller annan viktig struktur) 2) första intervallpasset på en dryg evighet 3)batterierna i mp3-spelaren tog slut 4) jag gick ut för hårt och blev trött 5)jag hade en tid att passa (inte ens jag är så depraverad att jag tycker att det är okej att bli en halvtimme sen för intervallernas skull). En blandning av högt och lågt, som ni ser. Man kan sammanfatta det som att förnuftet och latmasken ingick i en ohelig allians och tillsammans övervann enheter som självplågaren, arbetsmyran och paragrafryttaren (det STOD ju 6x4!!!). Faktum är att det kändes bra (och helt förjävligt, men det är ju som det ska vara) med lite fart. Enligt klockan, som jag fortfarande inte har så väldigt mycket tillit till, gick stora delar av intervallerna i 4:20 - 4:30-fart, och det är rejält med drag under galoscherna för min del. Det ser ut att bli en bra träningsvecka det här också.

I tisdags var jag på min första hälsokontroll på LifeGene och det visade sig att sköterskan var marathonlöpare, så hon underhöll mig med löparhistorier ("jag trodde jag hade grus i skon men det visade sig vara hud som lossnat") medan hon tappade mig på blod. Bra avledande manöver. Nu har jag onödigt mycket information om min kropps sammansättning av fett, vatten och muskler. Jag är t ex helt symmetrisk i armarna (lika mycket fett och muskler i båda) medan höger ben väger 200 gram mer än vänster. Bara en sån sak.

Berlin-peppen

En bra träningsvecka har kommit till sitt slut. Har fått till styrka, spinning och yoga. Och igår ett fint långpass, utan onda knän. Dock med en vansinnigt jobbig motvind samt tidernas träningsvärk i benen (ett riktigt grisigt benpass i torsdags lämnade spår). Trots det höll jag hyfsat god fart, men det var kämpigt bitvis. Förra helgen blev det ju drygt 16km utan en enda mental svacka, den här helgen 14k och ungefär en miljard svackor att hantera. Antar att det är lika bra att öva på det, jag lär ju hinna med ett antal psykbryt på 42,2 km. På tal om det - resan är bokad! Nu är det på riktigt. På riktigt i fyrstjärnigt hotell. Frukostbuffén kostar 18 euro och jag är ganska säker på att jag kommer att förtjäna den på måndagen den 26/9. Liksom ångbastun, bubbelpoolen och takterassen. Åh, det kommer att bli sweet. Kanske inte under själva loppet eller precis före och efter. Men resten.

Bevingade ord

Snart kommer jag att kunna skriva en bok av alla fantastiska saker som sägs i omklädningsrummet på gymmet. Idag fick jag höra något som direkt seglade in på topplistan där tidlösa klassiker som "den proteinrika apelsinen" (nej, nej och nej) och "på en spinningcykel går det ju inte att ta ut sig" (du vet att man kan reglera motståndet med den röda ratten va?) finns sedan tidigare.
Person A och B samtalar. A: jaha, då hinner du träna till sommaren då. B: nej men jag stressar så mycket nu, så jag går inte ner i vikt ens om jag slutar äta. A: varför tränar du då? (Ah, huvudet på spiken.) Det är ganska dystert i damernas omklädningsrum faktiskt.

Dog days are over

Jag fick längta riktigt länge efter mitt nästa pass, men idag var det äntligen dags. 8 km i dimma och duggregn. Riktigt härligt, utom när min regnblöta råttsvans klatschade mig i ansiktet (det blev väl lite för mycket cirkusponny-tänk så manen kom i gungning nåt alldeles hemskt). Kändes helt bra, inga direkta spår efter veckans förkylning. Kalaset gick i 6:15-tempo så det var ju inte alldeles lusigt i alla fall. Däremot satte det fart på diverse restprodukter från förkylningen på ett sätt som inte ens den mest fulländade gubbsnytning kunde rå på. Men låt oss inte fördjupa oss i det. Vi går vidare. Jag tjuvstartade träningsveckan redan igår på gymmet, och fick återigen möta konsekvenserna av denna bloggs enorma genomslagskraft. Nu för tiden händer det faktiskt att det är UPPTAGET vid kettlebells-hyllan. Som sagt, jag utgår från att det var här "allt började" och att ryktet har spridit sig. Denna gång - inga 8 kg kettlebells lediga. Till slut hittade jag en 12:a som stod och skämdes i ett helt annat hörn av iksu, så jag tog den i stället. Det var jobbigt. Jättejobbigt till och med. Men nu är jag igång igen och det känns såhär festligt:
Florence + The Machine – Dog Days Are Over

Äntligen!

Äntligen långpass! Äntligen sportdryck! Nu skrev jag äntligen så många gånger på raken att jag blev osäker både på ordets egentliga betydelse och dess användning. Anyhow, det blev ett långpass igår. Det var förvisso på gränsen om det skulle få kallas för långpass, 16 km som det var, men allt över 1h20min ute är långpass enligt min definition. Dessutom ska man inte vara för sniken med definitionerna när man har ett knä som trilskas (gammalt djungelordspråk). Jag laddade genom att vakna 06.20 och gå upp och steka pannkakor, s.k breakfast for champions. Vet inte vad jag skulle upp redan kl 06 och göra, men det var vad kroppen önskade och då är inte jag den som är den. Hann med en frukost till innan det var dags att springa. Jag var med andra ord ganska fullproppad med energi när det var dags, och tog även med lite härligt rosa sportdryck som färdkost. Jag vet inte om det var sportdryckens förtjänst, men jag var oförskämt pigg och rask hela passet trots spinningmörade ben. Det kan ha varit solen, sällskapet eller min fantastiska form också. Den var till och med ganska god (sportdrycken alltså, formen mera osäker). Nu känns det som att jag vill ha med sportdryck på alla pass, som en slags snuttefilt och garant för pigg- och raskhet. Knät då? Jo, det höll god min tills vi var allra längst bort på rundan, då gav det sig till känna och gjorde ganska ont någon kilometer tills jag kom ihåg att sträcka på mig och ta ut steget (cirkusponny-tänket). Då försvann det lika plötsligt som det kommit och hördes inte av något mer under passet. Ej heller efteråt. Kvällen ägnades åt att äta goda saker i gott sällskap, bästa tänkbara återhämtning vilket innebär glada ben idag och en viss längtan till nästa pass. Nu måste jag rädda ett bröd ur ugnen!

Men, det är ju tre önskningar i en?!

Dagens löptur var lite som ett Kinderägg faktiskt (om man bortser från att chokladen är ganska äcklig osv.). Alla mina önskningar slog in: sol, barmark (nästan hela tiden i alla fall) och ett snällt och väluppfostrat knä (som bara var lite argt när det var is). Det var underbart. Större delen av passet hade jag ett stort flin som upptog halva ansiktet och såg förmodligen rejält dum ut (solglasögonen tog andra halvan). Men vad gör väl det? Benen kändes bra och utan att det var meningen gick det hela i 5:30-tempo. Försökte till och med hålla igen lite grann. Det kändes inte ens jobbigt. Kan bero på medvinden, hade jag haft en rymligare jacka hade jag förmodligen kunnat bre ut vingarna och åka hem. Å andra sidan hade jag mot- eller sidvind mer än halva passet. Det gick bra idag helt enkelt. Vi säger så.

Nu ska jag inte göra något dumt och dra igång med löpningen för fullt. Därför har jag bokat ett spinningpass på torsdag för att få utlopp för behovet av att svettas och plåga mig själv. På lördag blir det löpning igen. Kanske med sportdryck som en glad bonus. Kanske med Jenny som en ännu gladare bonus? Då gäller det skrapa ihop sig och springa fort. Hon är snabb som attan nämligen.

Trägen vinner

Fast förmodligen skulle jag vinna på att inte vara så förbaskat trägen. Knät konstrar då och då, det har "gjort ont" ("känts av" snarare) på: insidan, utsidan, framsidan, baksidan, ovansidan, undersidan, ja i stort sett alla sidor som finns på ett knä. Jag har cyklat - tråkigt. Och styrketränat - roligt. Inget av det har gjort ont och nu har jag förhoppningar om ett litet löpsteg på tisdag. Helst i sol och på barmark. Men förstås helst av allt med ett knä som inte gör något väsen av sig.

Nu när jag inte här några härliga löparhistorier att dela med mig av tänkte jag i stället bjuda på receptet till en mycket märklig smoothie som jag experimenterade fram idag i brist på andra glädjeämnen i livet. Den var god men, ja märklig. Säkert nyttig.

Nypon Surprise (1 stort glas eller 2 små)
½ burk lättkesella
2-3 tsk nyponskalsmjöl
½ tsk kanel (typ)
liten bit riven ingefära
honung
vatten att späda med till lämplig konsistens

Mixa ihop allt och smaka av med honung. Drick och avgör själv om den är mer god eller mer märklig. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Men som sagt, säkert nyttig och rik på antioxidanter eller liknande. Några hallon i hade kanske varit bomben. Eller mango! Någon gul och fräsch frukt tror jag på. Prova det istället och berätta gärna hur det går.

Skam den som ger sig

(f.ö ett i stort sett obegripligt uttryck). Jag blev så sugen på att springa idag. Det var ju sol. Tyvärr också blåst, min värsta nemesis. Tyckte ändå att det kunde vara värt att försöka testspringa med benet. Kunde jag springa? Jorå. Kände jag av knät? O ja! Det kändes. Men inte så mycket och på ett lite annat ställe. Kanske blev det till och med lite bättre precis på slutet. Det var fruktansvärt kallt och blåste från alla håll, dvs. det var motvind åt vilket håll jag än sprang så jag kanske blev lite bedövad (bedrövad även) av det. Vet inte vad jag ska tro. 3,6 km kan läggas till veckans kilometerskörd (summa: 3.6) i alla fall. Det kändes som att jag hade kunnat springa ett marathon med det där knät, och att det är oron som är det största problemet. Jag har INTE tid eller lust med några skador och samtidigt måste jag komma i gång med att springa ordentligt snart om det ska bli något marathon (dessutom helst med hederns vitala delar i behåll efteråt). Uppenbarligen är jag helt värdelös på att orientera mig i det hela. Jag har analyserat min träning en miljon gånger men faktum kvarstår: jag tycker inte att jag springer speciellt mycket. Ändå håller den här mesiga kroppen på och larmar och gör sig till. Nu ska jag gå och cykla istället.

Själv är bäste dräng

I lördag fick jag en fantastisk springtur. Jag hade säsongspremiär för vanliga tights och fort gick det. I söndags fick jag ont i knät. Fick linka hem och sura istället för att springa långpass i solen. Surade faktiskt hela dagen och struntade i den planerade yogan (extremt dåligt beslut, kan jag konstatera i efterhand). Jaha, men hur kul är det skriva om sin träning när det bara gör ont överallt hela jävla tiden? Idag tänkte jag testa om knät skulle tycka att det var festligt att cykla, så jag hoppade upp på en motionscykel på iksu och lovade/tvingade mig själv att sitta (och trampa!) där i minst 30 min. Det var JÄTTETRÅKIGT men knät var med på noterna. Sen okynnesstretchade jag lite och körde ett styrkepass. Därefter hände det magiska som rubriken syftar på. Jag stretchade alla muskler som kunde tänka påverka mitt arma knä (det är lite löparknä-feeling över det hela plus lite ont i ländryggen och, pardon my french, typ kramp i skinkorna) och när jag låg i "skruven" sa det plopp i ländryggen någonstans (skulle inte förvåna mig om det hördes vida omkring) och jag tänkte att nu blev det antingen bra eller så måste jag bäras ut på bår. Det blev, om inte bra, så åtminstone någonstans i de regionerna. Jag tog mig upp, ut och hem för egen maskin. Och det konstigaste av allt - det känns bra! Har jag lyckats naprapata mig själv? Så otroligt kostnadseffektivt i så fall. Återstår att se om det går att springa med benet men jag känner mig hoppfull. Det kanske får blir cykel ett par dagar till ifall ploppet bara var en rökridå. I själva verket kanske jag har fått löparknä. Hu! Vi lämnar det där. Och pratar sportdryck istället. Idag har jag fått mina påsar från Life. Mina förväntningar är jag nu ombedd att skriva om. Har inga specifika för just denna produkt, men generellt för sportdryck förväntar jag mig 1) att det smakar dåligt 2) att man får löparmage av det och 3) att man ångar att man inte tog vatten i stället. Därför har jag aldrig druckit sportdryck. Tycker inte att det ska vara så svårt att överträffa dessa otroligt lågt ställda förväntningar. Allting som inte innebär totalhaveri kommer ju att vara en succé. Förhoppningsvis bestämmer sig mitt knä för att välja glädje och låta mig springa långpass på lördag. Då ska jag dricka sportdryck. Med hallonsmak. Från Life. Såg nu när jag synade påsarna lite närmare att det är Vitargo i dem och mina förväntningar steg därmed något. Jag "har hört" att det är bra, typ. Och så mycket vet jag att jag hellre dricker än äter en massa på långpassen. Faktiskt känner jag mig svagt positiv till själva idéen. Jag har har bara svårt att tro att det skulle bli någon radikal skillnad på min dådkraft under passen om jag dricker det här i stället för att knapra russin och dextrosol. Men skulle det faktiskt bli det (t ex för att jag fått i mig för lite energi tidigare - vilket inte är alldeles omöjligt) är jag den första att tacka och ta emot.

Upplyft och utvald

Efter att ha samlat mod i två dagar gav jag mig idag ut i solsken och fågelsång för att se om jag kan springa egentligen eller om det är dags att kasta bort skorna och börja brodera istället. Måndagens magplask etsade sig verkligen fast mentalt, jag kände att med en ny genomklappning skulle löparkarriären vara över för gott. Ja, det var kanske lite väl dramatiskt, men lite drama och action måste man ju ha. Hursomhelst så pinnade benen glatt på. Pulsen (eller ska jag säga pulsklockan?) betedde sig lite märkligt men jag bestämde att så länge det kändes bra så var det bra. Sen om klockan säger 180 i puls så får den väl hållas då. Alla vet ju att den hittar på eftersom. Ibland undrar jag om den fångar upp mp3-spelaren och blandar ihop min hjärtrytm med bpm:et i VNV Nation. Det skulle förklara ett och annat. Eller så har jag ett litet hamsterhjärta som pickar på i racerfart där inne. Glad som en lärka blev jag ändå. Kändes så himla skönt att inte behöva kasta bort skorna. Sen rusade jag till iksu för att äta lunch med en fin vän. Väl där bestämde jag mig för att köra ett gympass när jag ändå var på plats, och mätt och belåten dessutom. Det gick bara fint det också. Nu har jag lovat mig själv att springa mina lugna pass lugnare och mina hårda pass hårdare. Inget mittemellantjafs. Det är så tradigt att vila flera dagar i rad bara för att jag inte tränar tillräckligt smart. Nu när jag har fått styrfart på styrketräningen igen vill jag gärna orka med den också.

Idag fick jag också ett mail som berättade att blivit utvald att testa Life Sportdryck. Så det ska det bloggas om lite framöver. Den ska tydligen funka både som energi under passen och som återhämtning efter. Ska hämta ut mina påsar och testa så snart som möjligt.

Cementhäck med broddar

Det man inte har i huvudet får man ha i benen, brukar det ju heta. När det gäller löpning är även det omvända lika sant. I dag hade jag det varken i huvudet eller i benen, det var verkligen ett klassiskt skitpass. Bortförklaringarna tornar upp sig för att bidra till att förklara denna totala genomklappning, men jag vet inte. Det kan vara vad som helst, alltihop eller något helt annat. Först och främst, en veckas dålig sömn. Nya broddar. Dåligt underlag. Motvind. Dålig uppladdning. Dålig planering. För varmt. Ont i magen. Ont i bröstet. Åtminstone tio pulsslag för mycket i stort sett hela tiden. Jag blev tvungen att GÅ bitvis. Benen ville bara inte springa så för att inte bli fast där på cykelbanan för evigt var jag tvungen att röra mig hemåt på något sätt. Besviken, förbannad och helt utmattad kom jag hem i alla fall. Av snabbdistansen blev det 6.5 km i 6.38-tempo. Och då försökte jag ändå trycka upp tempot ett par gånger (vilket slutade med att det tog tvärstopp, bokstavligen, varje gång). Nä fy fan. Det som stör mest är att benen var okej på nåt sätt. Resten av kroppen kändes som om den gått upp till 200 kg under natten (kontrollvägde mig sen och det hade den inte), och det s.k pannbenet hade gått och gömt sig. Blä och dubbelusch. Vad gör jag nu? Förutom att bryta ihop och komma igen. Vet inte om jag ska vila från löpningen tills underlaget är bättre ute eller om jag ska bita ihop och köra på. Ett pass på löpbandet skulle nog få mig att bryta ihop på ett mer slutgiltigt sätt så det tänker jag inte ens överväga. Det kan väl inte ha varit broddarna som gjorde det så överjävligt tungt? Det känns inte sannolikt. Tog iofs av dem en stund och det var lika hemskt då när jag tänker efter. Det sjukaste var att jag hade motvind och tänkte, jag vänder och försöker hålla ett högre tempo hela vägen hem, då får jag ju medvind också. Sagt och gjort, rättade till broddarna, vände och satte av. Bara för att få motvinden i plytet som ett knytnävsslag. Vinden måste ha vänt i samma sekund som jag fick för mig att jag kunde ha nytta av den. Och efter förra helgens 25 km i motvind (typ 12 m/s) har jag vissa mentala svårigheter med att ta mig an att det blåser på mig. Hej och hå, det är roligt nästan jämt.

Tjyvtränat

Helgen inleddes med samma slitna känsla som rådde under fredagen. Yogaprojektet avblåstes därmed. Fem dagar yoga på raken fick räcka, och jag är ganska nöjd även om det inte blev som jag tänkt. Lördagen ägnades åt att hantera en aggressiv endags-förkylning. Jag börjar tro att kroppen, som kamperat i hop med tjurskallen högst upp i 29 år nu, har börjat fatta att med subtila signaler kommer man ingenstans. Det är bara att slå på stora trumman med en gång om man vill få något som helst gehör för sina tankar och idéer. Således halsont, huvudvärk och allmän mumifiering hela lördagen. Söndagen såg länge ut att gå samma väg men efter ett besök på Maxi vaknade livsandarna till (och får man livsgnistan åter på Maxi så vet man att det är på rikt) och jag bestämde mig för ett lugnt distanspass. Så skönt att kunna springa ute. Det blev drygt 9 km och jag har ingen aning om vad jag tänkte på. Underbart. Benen fick pinna på som de ville, och alla var glada att slippa det vidriga löpbandet.

Firade födelsedag igår med tiramisu och ett redigt gympass och idag har jag, som sig bör, en härlig träningsvärk som gjorde att jag kände mig som en robot när jag skulle springa idag. Det kan också ha berott på det oerhört korkade beslutet att ta en fleecetröja som lager 2. Fleece andas inte så jättebra. Det var drygt -16 ute. Jag svettas. Mycket. Dessa saker i kombination leder till en ganska otrevlig situation. Men skit samma. Jag hittade rytmen. Det kändes bra. Jag var snabb, lätt, stark. Att jag i själva verket håller en fart som man knappt kommer i fatt en rask gumma med rullator med väljer jag att inte reflektera över. Det hör inte hit. Det var jävligt ensamt runt Nydala kan jag säga, och egentligen borde jag ha passat på att öva mig på gubbsnytning men jag var så upptagen med min runner's high att det inte blev av. Att kunna snyta sig i farten känns dock som en essentiell kompetens för långdistanslöpning. Något att öva på.

Hull i rörelse

Dock reducerat till ett minimum idag. Rörelsen alltså. Den klarades av medelst en rask promenad till iksu för ett yogapass i arla morgonstund. Därefter lika raskt hem. Raskheten var av det mer nödtvungna slaget, snarare än framlockad av en plötslig lust att få bränna lite extra kalorier, eftersom mina ögonfransar ständigt hotade att frysa ihop. Resten av dagen i horisontalläge. Känner mig ganska sliten efter tre dagar med dubbla pass. Trodde inte att det skulle vara så slitigt eftersom ett av passen varit yoga varje dag. Det visade sig dock att yoga kan vara ganska krävande, och ju mer man gör desto värre (bättre) blir det, verkar det som. Gårdagens drabbning med löpbandet tog också på. Insåg att löpning på löpband har väldigt få likheter med löpning som jag vill ha den. Det enda är väl egentligen själva benrörelserna. Fy satan vad tråkigt det är. Dessutom har jag en mängd konstiga idéer om vad jag borde prestera (av någon anledning har jag fått för mig att jag springer typ dubbelt så fort inne) och blir enormt besviken på mig själv när det inte lyckas. Igår sprang jag 7.5 km på 45 minuter. Det är i snitt 6 min/km och en halv minut snabbare/km än den hastighet jag håller på långpassen. Det är ganska bra för mig. Jag borde vara nöjd. Men icke. Nu får vädret rycka upp sig så man kan släppa loss benen och tycka att det är roligt att springa. Som det ska vara. Även om det bara är runt kvarteret så är känslan av att vara på väg någonstans så otroligt välgörande för det inre livet. Än har jag inte lyckats få samma känsla av att stå och stampa på ett rullande band. Tankarna går och går precis som bandet och ingen tar sig någonsin till dörren. Nu hoppas jag på meteorologisk uppryckning. Annars får jag väl hålla räfst och rättarting med prestationsångesten. Kanske lite mindfulness på det och sen kan jag dansa fram på bandet.

Mör och medgörlig

Den här bloggen har ett problem. Bilder! Jag måste ha bilder. Men hur? I alla fall, med eller utan bildbevis har jag klarat av fyra pass de senaste två dagarna. Två yogapass, helt planenligt. Det känns bra, tackar som frågar. Sakta men säkert blir kroppen alltmer medgörlig, i morse tror jag till och med att hälarna snuddade golvet i nedåtgående hunden under ungefär en millisekund. I går blev det intervaller på bandet. Ingen fläkt, kopiösa mängder svett, ganska nasty helt enkelt. 2x3x500m blev det. Var nere och nosade på 4:30-tempo i två eller tre av intervallerna (jag minns faktiskt inte vad i hela friden jag knappade in) och joggvilade i 6-tempo i kanske 4 min (var lite borta redan då) mellan seten. Fy farao alltså. Det var oändligt jobbigt och sista 2 intervallerna hade jag inte bara hjärtat utan också delar av frukosten i höjd med halsmandlarna. Men det är då man kammar till sig och vänligt meddelar benen: "spring på för fan, annars skaffar jag nya!" Men intervaller alltså, jag hoppas att jag får valuta för svetten så småningom för så himla härligt är det inte medan man håller på. Efter ett ombyte och en uppiggande proteindryck kröp jag in i yogasalen. Det är bomben att yoga direkt efter löpning (förutsatt att man har handduk och torra kläder med sig).

Min nemesis. Snart möts vi igen.

Dagens träning bestod av lite snabb benprehab i gymmet för min eländiga höft och sen ett festligt total training-pass. Det var mycket benböj, utfall och sånt som jag gillar. Armhävningar på balansplatta är däremot ett djävulens påfund, men kommer säkert ge utdelning i form av plågsam träningsvärk inom kort.

Imorgon hade jag tänkt ta en härlig löptur runt sjön men yr.no hälsar hjärtligt att det kan jag fetglömma. -20 förutspås bli morgondagens toppnotering och inte ens jag tycker att det känns som en jätteskojig idé. Blir bandet igen alltså. Bara att börja vätskeladda redan nu. Eller kan man det förresten? Jag vet inte. Det är så mycket jag måste lära mig.

Alla ni som gått och funderat på vad jag kan ha haft för yogaplaner för veckan kan pusta ut nu. Såhär ligger det till. Efter varje yogapass tänker jag ungefär i dessa banor: "men så här borde det ju alltid kännas". Både kropp och själ känns härligt lösa och lediga. Sen tänkte jag att det vore roligt att se vad som händer om man yogar (minst) ett pass varje dag. Då föddes tanken på en egen liten utmaning med ett yogapass på iksu om dagen i en vecka. (Yogan på iksu är faktiskt riktigt bra - se där en fördom som inte bekräftades.) Själva yogandet är inte den stora utmaningen, utan att ha tid. Jag tänkte nämligen träna (och plugga, äta och sova) som vanligt samtidigt. Det betyder morgonyoga, masa sig ur sängen, planera, osv. DET är det svåra i kråksången. När jag har gjort det kan jag casha in i form av, ja vadå? Det vet jag inte än. Glad som en lärka, lugn som en filbunke och mjuk och böjlig som aldrig förr, hoppas jag på.

I dag var det alltså dag ett för detta projekt. Pass ett avklarat. Dagens pass var välbehövligt, jag förhävde mig i gymmet igår och har fått sota för min hybris. Vi körde marklyft och det har jag nog inte gjort på ett par månader, men det lät jag inte bekomma mig inte utan jag lastade på (nåja) och körde på som om det inte fanns någon morgondag. Det fanns det. Däremot inga sviter efter långpasset. Det fanns en viss oro för att jag skulle behöva gipsa min f.d skadade höft efteråt, men den var obefogad. Höften mådde prima, och ännu mera så efter tre oändligt långtråkiga kilometrar på bandet. Nu har det ju dessutom blivit atomvinter igen så jag bli så illa tvungen att ställa mig på bandet snart igen. Hur gör man för att inte somna i steget av uttråkning? Är det det jag ska lära mig av yogaexperimentet? Att gå in i trans och bara kubba på?

Atomvinter...

Inte visste jag att russin var så gott

Långpass idag ja. Förvånansvärt perfekta förutsättningar: sol, inte så fasligt kallt, huvudvärken ett minne blott. På med grejerna och tuffa iväg. Det största bekymret rörde huruvida jag skulle ha underställsbyxorna på eller ej. Då är livet ändå ganska enkelt. (De fick vara kvar hemma.) Vi sprang till Backenkyrkan och hem längs strandpromenaden. Den stora frågan var: var är alla? Det var fan inte en käft ute, trots att det var lördag, sol och inte okristligt tidigt. När vi började närma oss stan igen började vi se en och annan människa, men det var hemskt lågtrafikerat får jag lov att säga. Lika bra det. Efter sisådär 16-17 km tog vi en stretch- och russinpaus och jag tror icke att jag någonsin smakat så goda russin. Det ska ha varit i någon solig pulkabacke på dagistiden i så fall. Här kände jag mig fortfarande pigg och alert, trots att mitt distansrekord passerats. Bara känslan av att varje steg jag tar nu innebär att jag sprungit ännu lite längre än jag gjort tidigare var ganska nice. Den känslan bar mig hem kan jag säga, för efter svingen och det minimala motlutet upp mot iksu kände jag mig rätt sugen på att lägga mig ner och aldrig kliva upp igen. Men som från ingenstans kom benen igång igen och rätt var det var visade klockan halvmara. Väl hemma hade jag sprungit 22 km lite drygt, vilket är nytt distansrekord med 6 km! Hurra! Lustig kuriosa: varje kilometer avverkades på ganska precis samma tid, hela passet. 6.30 är helt enkelt min gyllene fart som jag kan hålla hur länge som helst (eller minst 22 km i alla fall). Om två veckor ska jag springa 25 km. Det kändes helt ogenomförbart när jag bestämde det men nu känns det plötsligt rimligt. Under 2.50 känns också rimligt, med russinpaus förstås. Och vätskebältet då? Ja, det får 2 russin av 5 möjliga. Dels var det för stort för mig så jag fick knyta det runt midjan i stället för att använda kardborren. Men okej, det var mest mitt eget fel. Det funkade dock bra med min lösning så om det bara var det skulle det nog ha fått 3-4 russin. Det var bekvämt och satt bra och flaskorna var lätta att dricka ur och hålla i. Tyvärr gick den ena flaskan inte att stänga ordentligt och det upptäckte jag genom att märka att jag var konstigt blöt och kall på ena höften och bak på ryggen efter typ 7 km. Inte toppenmysigt. Eftersom det var kanske -7 så hade jag en gosig issörja på jackan resten av passet. Suboptimalt. Men nu ska vi inte låta så dystra tongångar avsluta det här inlägget. 22 km! Klang och jubel!

Ligger lägre än en sjunken båt

Fortsätter Ulf Lundell-temat (gissa låten!), har fått någon konstig sjukdom som bidrar till känslan av att ha gått på grund. Främsta symtom: vansinnig huvudvärk och otäcka mardrömmar. Knoppade in och drömde att mina fina, fina Nike Lunareclipse hade gått sönder. Det var så verkligt att jag var tvungen att gå ut i hallen och kolla så att de verkligen var hela fortfarande när jag vaknade. I drömmen ingick också att leta fram kvittot för att ringa Löplabbet och fråga om jag kunde få ett par nya. Det var en pärs. Och som sagt, onödigt verklighetstroget. Kvittot låg t ex på exakt rätt ställe.

Visst är de fina? Inget dåligt får hända dem!
(bild lånad från internet)

Det var meningen att jag skulle göra en massa bra saker idag, och det gick rätt bra fram till lunch. Sen började grannarnas hundar en spännande skälltävling (alternativt körsång) och huvudvärken från helvetet utbröt (möjligen helt utan samband med skällandet). I stället för att sköta mina studier och fixa klart min uppgift har jag haft förmånen att heldagshänga med Ralf Katt, numera innehavare av den ärofyllda titeln Biggest Loser Tomtebo. Han har gått ner två kilo med hjälp av sin catmosphere (och dietmat från veterinären). Det ni. Det är i runda slängar 20% av kroppsvikten det. Det finns dock fortfarande 6,8 kilo katt kvar att gosa med, som tur är.

Finare än skorna. Nu också i hyfsad form.

Imorgon hoppas jag att jag kan träna. På lördag är veckans bästa pass, långpasset, inbokat. Den här veckan dessutom med den extra kryddan att jag har ett nytt vätskebälte att inviga. Det hörs ju lång väg att det är något man inte vill missa!

På allmän begäran - bildbevis

Dagens väder

Nog för att vädret inte var det jag tänkte mest av allt på när jag släpade mig uppför en backe 10 gånger. Lagom lång, kanske lite för flack men ändå nog för att frammana både mjölksyra och blodsmak till slut. Backen var naturskönt belägen vid ett vägarbete på Kolbäcksvägen, så om jag hade varit lite mer fokuserad på omgivningarna istället för på att få benen att pinna på hade jag kanske kunnat få en liten naturupplevelse på köpet, med vädret och allt. Nu blev det inte så. Tror att jag såg en hund vid fjärde intervallen eller så, men det är det enda jag minns.
Det bästa med fart- och backpass är ändå att man kan rulla hem i ett betydligt högre tempo än vanligt och ända tycka att det är behagligt (i mitt fall typ5.20-tempo). Ramlade in på OK på vägen hem för att köpa mjölk och blev helt imponerad av kassören, som var idel service och vänlighet trots att jag var en svettig idiot i tights. Jag hade nog förväntat mig lite mer skepsis i bemötandet, men jag antar att jag inte var den skummaste kunden i mackarnas historia. Jag köpte min mjölk, en banan och en Pucko som jag blev akut sugen på. Att springa hem med en påse i handen var inte så festligt men jag galopperade hem lite låghalt och hällde i mig Puckon som belöning.

Inte så himla rödlila ändå.

Sen bestämde jag mig för att ha söndag på en tisdag, och la mig och läste i jätteboken 2666 (Den. Är. Så. Bra.) och sen tog jag och unnade mig en liten tantlur. Inga studier, bara livsnjuteri. Skamligt. Därefter dagens andra pass, yoga. Tyvärr var förra veckans böjliga lekamen bortbytt mot nåt stelt gammalt elände med krampande baklår. Håhåjaja. Det var trevligt ändå (minus personen som snarkade under avslappningen). För nästa vecka har jag planer som ska ta yogandet till en ny nivå. Men mer om det senare.

Långpass med shortslängtan

Löpningens dag har förstås firats idag, med långpass. Innan start var det dock högst tveksamt om det skulle bli något alls. Vaknade och kände mig som en riktig rugguggla, småfrusen och sur. Bestämde mig till slut för att testa i alla fall, fast att måsta vända hem med svansen mellan benen är bland det värsta jag vet i träningssammanhang. Jag bestämde mig för att ta ett gott råd från Ulf Lundell: "Gå ut och var glad, din jävel". Skubbade således iväg för att möta upp E och jag behövde varken dö, kräkas eller vända hem. Ett gott tecken. Förvånansvärt nog förvandlades ruggugglan till en... ja inte vet jag, det finns väl ingen fågel som springer så gärna, så där sprack den metaforen. Jag hade pigga ben helt enkelt. I slutänden blev det knappt 16km och prick 1:41:00. Vi pratade om backar, marathon och framförallt sommaren och roliga löpningsrelaterade äventyr (tänk långpass och picnic i ett) man kan ägna sig åt då. I kortbyxor. Gud, vad jag längtar efter shorts. Hursomhelst, idag hade jag inte shorts. Men benen rullade och då får man vara glad.

Nu sitter jag och försöker bli mätt. Efter en eftermiddag i något slags post-långpasskoma har magen vaknat till liv och det verkar inte finnas någon botten. Har just ätit jordgubbar och vispgrädde och nu är jag beredd att sätta igång och laga middag. Pizza. Sedan blir det födelsedagstårta. Och efter det kanske lite palt. Nä, men skämt åsido - jag vet inte hur jag ska kunna bli mätt idag.

Nästa pass blir backintervaller, ska bara bestämma mig för vilken backe i grannskapet som är tillräckligt lång och lagom brant. Segt ska det kännas! Man blir ju bra på det man tränar på som bekant, och jag vill bli seg. Riktigt jävla seg. Tror att det kan komma väl till pass när jag ska gnugga asfalt i Berlin i september.

From Russia with love

Igår var jag på en liten kurs i hur man tränar med kettlebells. Idag har jag träningsvärk ganska precis överallt. Inte på det där intensiva, invalidiserande, "block-och-talja-för-att-komma-ur-sängen"-sättet utan mer en diffus och sofistikerad global ömhet i kroppen. Funktionell träning är ju inne nu (till skillnad från sk dysfunktionell träning eller vad ska man tro?) så snart kanske det blir lite mer trängsel kring kettlebellshyllan på iksu, men än så länge kan man då stå där och svinga och pressa och ha sig i godan ro. Kan man bara stå ut med förbryllande ögonkast från killar i alla åldrar som kör bänkpress med varierad teknisk briljans är man så att säga hemma.
Ett låttips för kommande kettlebellsdrabbningar:
Sisters Of Mercy – Dominion / Mother Russia - Medley

En annan sak som jag tänkte på under passet igår var att jag verkligen skulle behöva lite råd och dåd i gymmet. Min benböjsteknik förbättrades med ungefär 200 % med hjälp av 4 instruktioner, och tänk då vilka under som skulle kunna ske med min hemmasnickrade gymteknik i stort! PT-timmar är dock dyrt som attan, och knappeligen prioriterat i en redan ansträngd ekonomi. Men ändå! Jag får nöja mig med att fantisera om hur bra jag skulle bli.

Kompressionsstrumpor 4-ever

Redan i morse började jag kasta lystna blickar mot kompressionsstrumporna (man kan även kalla dem stödstrumpor om man vill vara på det viset), gårdagens löpning gjorde sig påmind i vaderna på ett sätt som förde tankarna till form och struktur hos en vedklabbe. Nåväl, här satte jag en så kallad gräns för mig själv - inga träningskläder på terapihandledningen. Inga stödstrumpor i skolan. Men jag packade ner dem i väskan med stor omsorg och kunde finna lycka i att veta att jag skulle få ta på mig dem senare eftersom det skulle vankas löpning på eftermiddagen. Efter en dag med näsan i diverse normtabeller och testmanualer fick jag så äntligen dra på mig mina älskade strumpor och pinna i väg (fullt påklädd, vill jag tillägga). Ganska omgående fick jag nåt skumt magknip men det struntade jag i och ägnade mig i stället åt att prata sönder mitt sällskap. Men hon är van nu, och magen insåg att den aldrig skulle kunna överrösta tjattret och gav upp. Allt frid och fröjd alltså, solen sken och fåglarna sjöng (förmodligen strumpornas förtjänst). Jag försökte få i gång steget och inte dra benen efter mig som om jag ville harva cykelbanan. Den mentala bild som alltid kommer för mig när jag gör detta, är den av en liten cirkusponny som travar runt i manegen, komplett med en sån där plym mellan öronen och allt. Man kan ju undra vad det säger om mig och mitt omedvetna. Höga knän har den i alla fall, den lilla ponnyn när den så stolt travar runt, så där har ju det omedvetna prickat rätt så att säga. Drygt 6 km senare travade jag in på iksu igen, bytte om (IGEN) och gick på yoga. Kände mig som en riktig liten yogini idag och avrundade det hela med att gå upp i full brygga för första gången ever i mitt liv. Det känns fel att böja ryggen åt det där hållet. Upp gick bra, ner var en annan femma. Men ner kommer man ju alltid, även om kanske inte blir på det mest graciösa och stilfulla sättet, och nu sitter jag här och mular i mig köttfärssås och är äckligt nöjd med mig själv.

(Jag bildgooglade både "cirkushäst" och "självgod" för att hitta en rolig slutkläm. Det gick sådär, prova själva så får ni se.)

Snabbdistans

Ja, jösses. Ett av mina mål för februari är att springa tre kvalitetspass, ett av varje sort och det kändes fantastiskt smart att klara av ett redan idag. Snabbdistans var planen. Jag klädde på mig och gick ut, och i vanlig ordning började jag kohandla med mig själv per omgående. "Kanske långpass? Ska vi inte springa runt sjön i stället? Gör det inte lite ont i benhinnorna? Långpass!!!" Dylika meddelanden från mitt inre kom i strid ström och jag försökte lite lamt avvärja dem och bita mig fast i min plan. Förhandlade fram 3 km snabbdistans, 2km upp- och nerjogg. Efter 2 km hade jag lyckats övertala benen och mitt inre att 3 km skulle gå galant och med det satte jag iväg. Hej och hå. På slutet kunde jag sikta tre joggande kvinnor sisådär 3-400 meter längre fram och kände att jag måste bara komma i fatt och om. Strax innan hade jag tävlat mot bilarna och det gick ju som det gick. Därmed fick dessa inget ont anande trenne damer finna sig i att bli föremål för min revanschlusta, vilket resulterade i att de blev uppjagade och frånsprungna av en tönt iförd reflexväst för 7åringar och med hävdelsebehov upp till tänderna. Jag kände mig just då otroligt häftig men såhär i efterhand kan jag känna att det var på gränsen till fånigt. Speciellt eftersom jag tog en annan väg än planerat för att följa efter dem...

Oväntat att det gick så pass bra att få upp lite fart. Ska minnas det till nästa förhandling med mig själv. Tyvärr får jag inte veta hur fort jag sprang eftersom jag har en klocka som visar km-tider lite som kinesisk TV visar nyheter. Man vet inte om det riktigt har något med verkligheten att göra (obs! sjukt långsökt referens). Samma med pulsen, jag kan växla mellan död och stressad hamster i puls under ett pass. Det är allt annat än reliabelt.

Ingen bild idag, har inte skaffat någon vagn till kameran än. Men jag kan berätta att jag var enormt svettig och djupt rödlila i nyllet när jag kom in igen. Är det något man vill se på bild?

Skidpremiär

Döper bloggen efter en klassisk hejaramsa från barndomen (tänk brännboll på gympan i tredje klass) som på ett fint sätt summerar vad jag tänker skriva om. Idag har jag dock varken kutat, lubbat eller sprungit. I stället har jag prövat lyckan på längdskidor. Sjukt kul, sjukt jobbigt, sjukt mycket pinnar, kottar och barr i spåret. Ingen idé att redovisa några kilometertider efter en dylik tur, men endast två ramlingar på 5km blev det. I sammanhanget får det räknas som succé. Den ena var dessutom frivillig eftersom det är mitt enda sätt att få stopp på ekipaget för tillfället. Kan inte minnas att jag någonsin haft någon annan strategi för att hindra min framfart i spåren än att sätta mig på baken, faktiskt. När jag springer brukar problemet vara det motsatta, dvs att jag aldrig får upp någon högre hastighet än styrfart, så att bromsa är inget som jag har reflekterat över. Men med lite tur och god vilja kanske jag hinner få ordning på det innan snön säger tack hej för den här gången.

Bilden har verkligen inget med någonting att göra. Förvisso rätt årstid, men dess huvudsakliga uppgift är att piffa till inlägget. Jag inser nu att jag kommer att få problem med att förse hågade läsare med härliga bilder från den träning som bloggen ska behandla. Min mobilkamera är ett skämt och till min digitalkamera skulle jag behöva en liten vagn om jag ska ha med den och alla batterier som går åt för att driva den. Kanske före- och efterbilder tagna i hallen. Detta tål att tänkas på. Lämpligen medan jag gör i ordning mina matlådor.