Äntligen!

Äntligen långpass! Äntligen sportdryck! Nu skrev jag äntligen så många gånger på raken att jag blev osäker både på ordets egentliga betydelse och dess användning. Anyhow, det blev ett långpass igår. Det var förvisso på gränsen om det skulle få kallas för långpass, 16 km som det var, men allt över 1h20min ute är långpass enligt min definition. Dessutom ska man inte vara för sniken med definitionerna när man har ett knä som trilskas (gammalt djungelordspråk). Jag laddade genom att vakna 06.20 och gå upp och steka pannkakor, s.k breakfast for champions. Vet inte vad jag skulle upp redan kl 06 och göra, men det var vad kroppen önskade och då är inte jag den som är den. Hann med en frukost till innan det var dags att springa. Jag var med andra ord ganska fullproppad med energi när det var dags, och tog även med lite härligt rosa sportdryck som färdkost. Jag vet inte om det var sportdryckens förtjänst, men jag var oförskämt pigg och rask hela passet trots spinningmörade ben. Det kan ha varit solen, sällskapet eller min fantastiska form också. Den var till och med ganska god (sportdrycken alltså, formen mera osäker). Nu känns det som att jag vill ha med sportdryck på alla pass, som en slags snuttefilt och garant för pigg- och raskhet. Knät då? Jo, det höll god min tills vi var allra längst bort på rundan, då gav det sig till känna och gjorde ganska ont någon kilometer tills jag kom ihåg att sträcka på mig och ta ut steget (cirkusponny-tänket). Då försvann det lika plötsligt som det kommit och hördes inte av något mer under passet. Ej heller efteråt. Kvällen ägnades åt att äta goda saker i gott sällskap, bästa tänkbara återhämtning vilket innebär glada ben idag och en viss längtan till nästa pass. Nu måste jag rädda ett bröd ur ugnen!

Men, det är ju tre önskningar i en?!

Dagens löptur var lite som ett Kinderägg faktiskt (om man bortser från att chokladen är ganska äcklig osv.). Alla mina önskningar slog in: sol, barmark (nästan hela tiden i alla fall) och ett snällt och väluppfostrat knä (som bara var lite argt när det var is). Det var underbart. Större delen av passet hade jag ett stort flin som upptog halva ansiktet och såg förmodligen rejält dum ut (solglasögonen tog andra halvan). Men vad gör väl det? Benen kändes bra och utan att det var meningen gick det hela i 5:30-tempo. Försökte till och med hålla igen lite grann. Det kändes inte ens jobbigt. Kan bero på medvinden, hade jag haft en rymligare jacka hade jag förmodligen kunnat bre ut vingarna och åka hem. Å andra sidan hade jag mot- eller sidvind mer än halva passet. Det gick bra idag helt enkelt. Vi säger så.

Nu ska jag inte göra något dumt och dra igång med löpningen för fullt. Därför har jag bokat ett spinningpass på torsdag för att få utlopp för behovet av att svettas och plåga mig själv. På lördag blir det löpning igen. Kanske med sportdryck som en glad bonus. Kanske med Jenny som en ännu gladare bonus? Då gäller det skrapa ihop sig och springa fort. Hon är snabb som attan nämligen.

Trägen vinner

Fast förmodligen skulle jag vinna på att inte vara så förbaskat trägen. Knät konstrar då och då, det har "gjort ont" ("känts av" snarare) på: insidan, utsidan, framsidan, baksidan, ovansidan, undersidan, ja i stort sett alla sidor som finns på ett knä. Jag har cyklat - tråkigt. Och styrketränat - roligt. Inget av det har gjort ont och nu har jag förhoppningar om ett litet löpsteg på tisdag. Helst i sol och på barmark. Men förstås helst av allt med ett knä som inte gör något väsen av sig.

Nu när jag inte här några härliga löparhistorier att dela med mig av tänkte jag i stället bjuda på receptet till en mycket märklig smoothie som jag experimenterade fram idag i brist på andra glädjeämnen i livet. Den var god men, ja märklig. Säkert nyttig.

Nypon Surprise (1 stort glas eller 2 små)
½ burk lättkesella
2-3 tsk nyponskalsmjöl
½ tsk kanel (typ)
liten bit riven ingefära
honung
vatten att späda med till lämplig konsistens

Mixa ihop allt och smaka av med honung. Drick och avgör själv om den är mer god eller mer märklig. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Men som sagt, säkert nyttig och rik på antioxidanter eller liknande. Några hallon i hade kanske varit bomben. Eller mango! Någon gul och fräsch frukt tror jag på. Prova det istället och berätta gärna hur det går.

Skam den som ger sig

(f.ö ett i stort sett obegripligt uttryck). Jag blev så sugen på att springa idag. Det var ju sol. Tyvärr också blåst, min värsta nemesis. Tyckte ändå att det kunde vara värt att försöka testspringa med benet. Kunde jag springa? Jorå. Kände jag av knät? O ja! Det kändes. Men inte så mycket och på ett lite annat ställe. Kanske blev det till och med lite bättre precis på slutet. Det var fruktansvärt kallt och blåste från alla håll, dvs. det var motvind åt vilket håll jag än sprang så jag kanske blev lite bedövad (bedrövad även) av det. Vet inte vad jag ska tro. 3,6 km kan läggas till veckans kilometerskörd (summa: 3.6) i alla fall. Det kändes som att jag hade kunnat springa ett marathon med det där knät, och att det är oron som är det största problemet. Jag har INTE tid eller lust med några skador och samtidigt måste jag komma i gång med att springa ordentligt snart om det ska bli något marathon (dessutom helst med hederns vitala delar i behåll efteråt). Uppenbarligen är jag helt värdelös på att orientera mig i det hela. Jag har analyserat min träning en miljon gånger men faktum kvarstår: jag tycker inte att jag springer speciellt mycket. Ändå håller den här mesiga kroppen på och larmar och gör sig till. Nu ska jag gå och cykla istället.

Själv är bäste dräng

I lördag fick jag en fantastisk springtur. Jag hade säsongspremiär för vanliga tights och fort gick det. I söndags fick jag ont i knät. Fick linka hem och sura istället för att springa långpass i solen. Surade faktiskt hela dagen och struntade i den planerade yogan (extremt dåligt beslut, kan jag konstatera i efterhand). Jaha, men hur kul är det skriva om sin träning när det bara gör ont överallt hela jävla tiden? Idag tänkte jag testa om knät skulle tycka att det var festligt att cykla, så jag hoppade upp på en motionscykel på iksu och lovade/tvingade mig själv att sitta (och trampa!) där i minst 30 min. Det var JÄTTETRÅKIGT men knät var med på noterna. Sen okynnesstretchade jag lite och körde ett styrkepass. Därefter hände det magiska som rubriken syftar på. Jag stretchade alla muskler som kunde tänka påverka mitt arma knä (det är lite löparknä-feeling över det hela plus lite ont i ländryggen och, pardon my french, typ kramp i skinkorna) och när jag låg i "skruven" sa det plopp i ländryggen någonstans (skulle inte förvåna mig om det hördes vida omkring) och jag tänkte att nu blev det antingen bra eller så måste jag bäras ut på bår. Det blev, om inte bra, så åtminstone någonstans i de regionerna. Jag tog mig upp, ut och hem för egen maskin. Och det konstigaste av allt - det känns bra! Har jag lyckats naprapata mig själv? Så otroligt kostnadseffektivt i så fall. Återstår att se om det går att springa med benet men jag känner mig hoppfull. Det kanske får blir cykel ett par dagar till ifall ploppet bara var en rökridå. I själva verket kanske jag har fått löparknä. Hu! Vi lämnar det där. Och pratar sportdryck istället. Idag har jag fått mina påsar från Life. Mina förväntningar är jag nu ombedd att skriva om. Har inga specifika för just denna produkt, men generellt för sportdryck förväntar jag mig 1) att det smakar dåligt 2) att man får löparmage av det och 3) att man ångar att man inte tog vatten i stället. Därför har jag aldrig druckit sportdryck. Tycker inte att det ska vara så svårt att överträffa dessa otroligt lågt ställda förväntningar. Allting som inte innebär totalhaveri kommer ju att vara en succé. Förhoppningsvis bestämmer sig mitt knä för att välja glädje och låta mig springa långpass på lördag. Då ska jag dricka sportdryck. Med hallonsmak. Från Life. Såg nu när jag synade påsarna lite närmare att det är Vitargo i dem och mina förväntningar steg därmed något. Jag "har hört" att det är bra, typ. Och så mycket vet jag att jag hellre dricker än äter en massa på långpassen. Faktiskt känner jag mig svagt positiv till själva idéen. Jag har har bara svårt att tro att det skulle bli någon radikal skillnad på min dådkraft under passen om jag dricker det här i stället för att knapra russin och dextrosol. Men skulle det faktiskt bli det (t ex för att jag fått i mig för lite energi tidigare - vilket inte är alldeles omöjligt) är jag den första att tacka och ta emot.

Upplyft och utvald

Efter att ha samlat mod i två dagar gav jag mig idag ut i solsken och fågelsång för att se om jag kan springa egentligen eller om det är dags att kasta bort skorna och börja brodera istället. Måndagens magplask etsade sig verkligen fast mentalt, jag kände att med en ny genomklappning skulle löparkarriären vara över för gott. Ja, det var kanske lite väl dramatiskt, men lite drama och action måste man ju ha. Hursomhelst så pinnade benen glatt på. Pulsen (eller ska jag säga pulsklockan?) betedde sig lite märkligt men jag bestämde att så länge det kändes bra så var det bra. Sen om klockan säger 180 i puls så får den väl hållas då. Alla vet ju att den hittar på eftersom. Ibland undrar jag om den fångar upp mp3-spelaren och blandar ihop min hjärtrytm med bpm:et i VNV Nation. Det skulle förklara ett och annat. Eller så har jag ett litet hamsterhjärta som pickar på i racerfart där inne. Glad som en lärka blev jag ändå. Kändes så himla skönt att inte behöva kasta bort skorna. Sen rusade jag till iksu för att äta lunch med en fin vän. Väl där bestämde jag mig för att köra ett gympass när jag ändå var på plats, och mätt och belåten dessutom. Det gick bara fint det också. Nu har jag lovat mig själv att springa mina lugna pass lugnare och mina hårda pass hårdare. Inget mittemellantjafs. Det är så tradigt att vila flera dagar i rad bara för att jag inte tränar tillräckligt smart. Nu när jag har fått styrfart på styrketräningen igen vill jag gärna orka med den också.

Idag fick jag också ett mail som berättade att blivit utvald att testa Life Sportdryck. Så det ska det bloggas om lite framöver. Den ska tydligen funka både som energi under passen och som återhämtning efter. Ska hämta ut mina påsar och testa så snart som möjligt.

Cementhäck med broddar

Det man inte har i huvudet får man ha i benen, brukar det ju heta. När det gäller löpning är även det omvända lika sant. I dag hade jag det varken i huvudet eller i benen, det var verkligen ett klassiskt skitpass. Bortförklaringarna tornar upp sig för att bidra till att förklara denna totala genomklappning, men jag vet inte. Det kan vara vad som helst, alltihop eller något helt annat. Först och främst, en veckas dålig sömn. Nya broddar. Dåligt underlag. Motvind. Dålig uppladdning. Dålig planering. För varmt. Ont i magen. Ont i bröstet. Åtminstone tio pulsslag för mycket i stort sett hela tiden. Jag blev tvungen att GÅ bitvis. Benen ville bara inte springa så för att inte bli fast där på cykelbanan för evigt var jag tvungen att röra mig hemåt på något sätt. Besviken, förbannad och helt utmattad kom jag hem i alla fall. Av snabbdistansen blev det 6.5 km i 6.38-tempo. Och då försökte jag ändå trycka upp tempot ett par gånger (vilket slutade med att det tog tvärstopp, bokstavligen, varje gång). Nä fy fan. Det som stör mest är att benen var okej på nåt sätt. Resten av kroppen kändes som om den gått upp till 200 kg under natten (kontrollvägde mig sen och det hade den inte), och det s.k pannbenet hade gått och gömt sig. Blä och dubbelusch. Vad gör jag nu? Förutom att bryta ihop och komma igen. Vet inte om jag ska vila från löpningen tills underlaget är bättre ute eller om jag ska bita ihop och köra på. Ett pass på löpbandet skulle nog få mig att bryta ihop på ett mer slutgiltigt sätt så det tänker jag inte ens överväga. Det kan väl inte ha varit broddarna som gjorde det så överjävligt tungt? Det känns inte sannolikt. Tog iofs av dem en stund och det var lika hemskt då när jag tänker efter. Det sjukaste var att jag hade motvind och tänkte, jag vänder och försöker hålla ett högre tempo hela vägen hem, då får jag ju medvind också. Sagt och gjort, rättade till broddarna, vände och satte av. Bara för att få motvinden i plytet som ett knytnävsslag. Vinden måste ha vänt i samma sekund som jag fick för mig att jag kunde ha nytta av den. Och efter förra helgens 25 km i motvind (typ 12 m/s) har jag vissa mentala svårigheter med att ta mig an att det blåser på mig. Hej och hå, det är roligt nästan jämt.