2012 - bring it!

En vecka utan träning har gett tre saker: myror i byxorna, en allt tydligare träningsplan och nya, roliga målsättningar för året som kommer. Myrorna hoppas jag att jag kan råda bot på medelst ett lugnt styrkepass på hemmaplan idag, och sen rulla igång träningen på rikt. Jag längtar! Träningsprogrammet har vuxit fram ur ett hopkok av Tim Noakes löparbibel The lore of running, diverse från internet och mina egna erfarenheter från träningen till Berlin. Målen är bara sånt jag verkligen vill göra, sånt som får det att pirra lite i magen när jag tänker på det. Jag har två stora mål, ett för våren och ett för hösten. Under sommaren har jag tänkt att det ska bli mycket terräng och riktigt jävla långa pass. Underbart! Men, vårens stora grej blir Stockholm maraton (iiihh!!) och då ska jag banne mig under fyra timmar. Höstens mål är inte lika jätteplanerade som Sthlm, men jag ska delta i ett 6-timmars lopp och/eller 50k. Inga spikade distans/tidsmål för det, men jag tänker mig att jag borde komma ca 50-55km på sex timmar om det är en hyfsat bra dag. Ja, och att 50k tar sisådär sex timmar, beroende på bana osv.

Lite väl mycket sånt här på sistone

Träningen då? Naturligtvis är den till viss del bestämd av målen men det viktiga har varit att göra en utmanade, rolig och omväxlande träningsplan som jag vill följa alldeles oavsett om jag någonsin springer ett lopp igen eller ej. (Men målen är sjukt bra att ha när det trögt att ta sig ut, t ex när midvinterns köld är hård och endast tomten är vaken osv.) Den 28 november börjar träningsprogrammet, stommen är hämtad från ultradistans.se och deras träningsprogram för Lidingö Ultra. Eftersom det är ett program utan några specifika fartpass kommer jag att lägga in några sådana efter eget huvud. Fartlek, progressiv distans och min absoluta hatkärlek: 10 min tröskel + 10x1min (eller 3x3min) + 10 min tröskel. Och what not som jag kan komma på under tiden. Och backar förstås. Jättemycket backe. Långpassen kommer att byggas upp successivt under vintern och kommer att vara mestadels lugna men  ibland innehålla en del fartökningar och avsnitt i tävlingsfart. Back-to-back-pass har jag aldrig testat och det ska det bli ändring på nu. Hittade ett förslag på upplägg som verkade riktigt roligt, tuffa långpass med backintervaller och fart i. Var jag hittade det minns jag inte, men det kan ha varit på runningwitheric.com. Vinterträning - bring it on! Jag är taggad.

Sega bananer

Den gamla goda tiden, alltså några dagar sen. Helgens löptur.

Här har man rökt fredspipa med sina lår och trott att allt var frid och fröjd. Men icke. Släpade ut min kropp på vad som skulle vara en uppfriskande morgonjogg i tisdags. Det var inte uppfriskande, det var bara segt. Eller benen var hyfsat fräscha men från midjan och uppåt var det totalt haveri. Antar att alla mina kroppsdelar inom kort kommer att kräva hyllningsinlägg för att ens överväga att samarbeta i fortsättningen. Jag trodde att det var träningsvärk i bålen och kortade rundan lite, för det var inte speciellt kul att springa med en överkropp som bara opponerade sig. Högljutt (bildligt talat alltså, men det hajar ni. Väl?). På kvällen rev jag av ytterligare ett pass, funktionell styrka på IKSU och då var det minsann ingen som protesterade. Men sen! Det första var att jag kände mig lite kraxig i halsen. Tyvärr hällde jag ut tevattnet (kokande) som var tänkt till min ömma hals över min fot istället. Aj. Sen hostde jag hela natten och de korta stunder jag sov drömde jag mardrömmar om psykopater och äldreboenden. Va faan alltså! Jag som jobbat så hårt på myten om mitt oövervinnerliga immunförsvar. Inne på vilodag två, vill bara ut å kut eller till gymmet och lyfta skrot. Men nej.

Får hålla till godo med den här jätteklumpen istället. Och inte ens en tekopp törs man göra till heller.

Älskade ben!

Som barn dansade jag balett, tro det eller ej. Inspirerad av nån gammal bok om ett par magiska balettskor krävde mitt sjuåriga jag att få börja dansa. Jag var ingen begåvning precis men det var fantastiskt roligt. Men - jag ville alltid ha en t-shirt över balettdräkten för att dölja låren som jag tyckte var ohyggligt tjocka och fula. De andra små flickorna hade änglalockigt hår och var rara som älvor. Jag kände mig som en bortbyting. En trollunge med tjocka lår. De tjocka låren har hemsökt mig alltsedan dess. Eftersom ungefär två tredjedelar av mitt liv tillbringats i stall och på hästryggen kan jag också meddela att ridbyxlår är ett fenomen som inte enbart härstammar från underhudsfett i stor mängd och illasittande byxor. I mitt, och många andra hästtjejers, fall är det en icke oansenlig mängd muskler, plus underhudsfett (och i vissa fall, säkert byxor med dålig passform som lök på laxen) som bidrar till ridbyxlårens framfart. Jag har alltid hatat mina lår hur som helst. När jag gjorde mitt första försök till löparkarriär i sextonårsåldern gjorde jag det iförd fodrade träningsoverallsbyxor. Mitt i sommaren. Det var förjävla varmt. Men det dolde låren. Och ändå gick det inte bra. Jag skyllde förstås på benen. De var för korta för att det skulle gå att springa snabbt! Andra försöket inleddes när jag var kanske arton. Vill minnas att jag hade något tunnare byxor men fortfarande var det inte tal om någon direkt ändamålsenlig klädsel. Tyvärr var benen fortfarande för korta för att springa i den fart jag tänkt mig. Jag lade ner efter ett par månader. Dock hade jag fått lite smak för löpningen och det var inte utan sorg jag tog beslutet att löpning inte var något för mig. Åren gick. Jag tränande andra saker. Eller inte alls. Våren 2010 skulle jag springa Vårruset. Tänkte att det fanns ju gott om tid att börja springa innan dess. Det gjorde jag inte. Lyckades ändå gå/jogga i mål på ungefär 36 minuter. I ett par platta nike-skor och som vanligt värdelös klädsel. Längtan efter löpning flammade åter upp i mitt bröst men jag fick inte riktigt någon rutin på det. Gick mycket på spinning istället. Under sommaren fick jag tidernas influensa och låg som en död i soffan. Mina kognitiva förmågor räckte inte till att se en film eller läsa en bok, men jag kunde ändå skrapa ihop resurser till att fatta att den som hoppar längst och springer fortast vinner i friidrott. Friidrotts EM underhöll mig från morgon till kväll, jag såg på allt. Spjut, slägga, längd, höjd. Och maraton. Jag tror på fullt allvar att något muterade i skallen på mig under de där dagarna. För när jag var frisk igen efter några riktigt långa veckor ville jag springa. Gav mig ut på en liten tur på kanske 4 km och jag tyckte, till min stora förvåning, att det var roligt. Vadan detta? Roligt? Sakta men säkert började jag springa lite längre, lite oftare. I september sprang jag min första mil. Sen, hejsan hoppsan så anmälde jag mig till Berlin Marathon och resten är väl historia. Och var kommer ridbyxlåren in i bilden egentligen? Jo, sensmoralen är som följer: dessa lår bär mig uppför backar och ut i skogen. De har sprungit 42 km på Berlins asfaltsgator. De plumsar i snö och springer intervaller. Man måste älska dem.

En av många vyer vi beskådat tillsammans, låren och jag. Från förra veckans morgonjogg.

It´s complicated

Efter maran har det funnits gott om tid för reflektion. Varför springer jag? Vad vill jag göra nu? Vad är meningen med allting? Osv.  Under mina två senaste löppass har jag funderat mycket över mitt förhållande till löpningen. Även en del över andras förhållande till löpning (dock funderingar av mer spekulativ art). Långt innan jag ens sprungit ett marathon väckte själva idén att göra det många reaktioner, allt som oftast "oj, vad duktig/galen du är" eller "hur långt är det?" med ett efterföljande "oj, vad duktig/galen du är". Jag har ju bara anmält mig, tänkte jag. Det kan ju faktiskt vem som helst göra, och man behöver varken vara nämnvärt galen eller duktig för att ta sig igenom anmälningsproceduren helskinnad.

Att springa långt, eller i mitt fall, säga att man ska springa långt, ger upphov till allehanda känslor hos andra. En del vill berätta att det är tråkigt och jobbigt att springa. Andra erkänner, lite skamset, att de inte "springer så mycket som de borde". En kille på gymmet sa "jag önskar att jag gillade att springa jag så mycket att blev skadad" när jag rehabtränade. Det måste väl räknas som den konstigaste kommentaren, jag menar - varför ska man prompt göra saker som man inte gillar och som man dessutom utgår från kommer att skada en? Varför har vi lite till mans lite dåligt samvete över vår löpning, hur den än ser ut? (Jag har ju det också, borde springa mer och framförallt fortare, har jag fått för mig.) Ingen annan hobby jag har haft har träffat så många ömma punkter hos andra. Det är aldrig någon som har sagt att "jag skulle verkligen vilja börja rida men hästar är så hemska och otäcka, kan du hjälpa mig att tycka om dem" eller "jag borde verkligen stiga upp i ottan och rykta fler hästar och mocka mera skit (så mycket att jag blir skadad på kuppen) eller "jag önskar att jag gillade att fika så mycket att jag blev skadad". Men det är hyfsat många som tycker det skittråkigt att springa, särskilt längre än en mil, men som ändå vill ha tips på hur de ska stå ut med långpass. Men varför, undrar jag alltid (okej, det har hänt max 5 gånger men nu låtsas vi att jag är en auktoritet på området för sakens skull) ska du springa längre, om du är nöjd och mår bra med dina rundor? Det är räcker väl att man springer överhuvudtaget? Sen tror jag verkligen att alla som verkligen vill och är beredda att göra de förberedelser som ändå krävs, kan springa ett marathon. Jag kunde ju. Men om man inte vill? Vad kan det då finnas för anledning att utsätta sig för det?

Här någonstans står jag och trampar för egen del för tillfället - vad vill jag med min alldeles egna löpning? De första passen efter vilan var sega. Det var förvisso skönt att komma ut lite, men det var ändå skönast att komma hem igen. Efter 5 km. Lätt att börja misströsta. Men så en morgon släppte det, jag kunde trycka på lite och benen svarade. När jag var hemma ville jag bara fortsätta vidare, längre, mer! Drömmar och mål för nästa säsong kändes roliga istället för kravfyllda. Träningen inför nästa mara känns ibland som en festlig utmaning, och ibland som nånting som är alldeles för tungt och trist för att ens tänka på. Vissa dagar tror jag fullt och fast på att jag klarar vad jag än tar mig för. Andra dagar, well - låt oss säga att det är tur att det finns bildbevis från Berlin. Annars skulle jag aldrig gå med på att jag sprungit 42,2km. Än mindre att jag gillade det.

Vi säger så här: it's complicated. Men vi jobbar på vår relation, löpningen och jag. Lagom till Stockholm Marathon 2012 har vi kanske kommit nånvart. Har vi det inte, har jag i alla fall sprungit några mil till och förhoppningsvis varit glad och tillfreds under några av dem. Som det ska vara.

Happy feet

Skogen bara

 Gårdagen bjöd på en försiktig morgontur. Lite stel men ändå ok i kroppen. Däremot känns det som att jag aldrig har, eller någonsin igen, kommer att springa snabbare än i 6-minuterstempo. Men det ger sig väl. Testade mina nya Kinvara från Saucony som kom från England för ett par veckor sen, och jag älskar dem redan. Har också börjat fundera på framtida utmaningar, och jag vill springa åtminstone en mara och nåt ultralopp, antingen 50k eller 6-timmars. Typ. Men jag vill inte bestämma mig än, och det verkar som den mentala styrkan att liksom ta sig an en ny utmaning med allt vad som krävs i form av träning, förberedelser och beslutsamhet, fortfarande åker u-bahn runt, runt i Berlin utan att kunna bestämma sig för var den ska gå av. Men! Vill jag springa t ex Stockholm maraton så måste jag anmäla mig snart. Det är mycket nu helt enkelt.

Happy feet

 Den här veckan tänkte jag försöka komma igång med lite träning, men ta det ganska lätt och ledigt. Lite rehab måste det ju bli också. Efter hand kommer väl lusten att köra på tillbaka, inbillar jag mig, liksom lusten att kasta sig över en nytt lopp. Eller?

Berlin 2011 - race report

Det kändes så märkligt att det helt plötsligt var dags, loppet jag tränat för, längtat till och fasat inför i nästan ett år. Vaknade vid fyrarycket på morgonen och försökte fatta att det var dags. Låg kvar och "vilade" till kl 6 då klockan ringde. Åt frukost, dubbelkollade packningen, smorde in fötterna med vaselin. Kände mig inte det minsta redo men det var ju bara att ta S-bahn till Hauptbahnhof ändå och det var löparnördar överallt. Bara att följa lämmeltåget. Vi bestämde oss för toakö först och lämna in överdragskläderna sen. Lysande drag, minimalt med tid mellan toa och start och minimalt med tid utan överdragskläder (men med orange plastsäck). Stämningen i startfållan var fantastisk; nerver, tillförsikt och glädje. Jag var så vansinnigt nervös - utan att ha någon aning om varför och vad som egentligen väntade. De första startgrupperna släpptes i väg kl 9 och vi andra fick börja gå mot starten, knappt 10 minuter senare ljöd startskottet igen och vi var iväg. Direkt kände jag att min tid i mål var oväsentlig, jag ville bara få komma dit och ha så roligt som möjligt på vägen.

Km 1-5: Rullar på. Vid tre km kommer grönska vid sidan om vägen, tusentals herrar rusar dit för att tömma blåsan. Blir akut kissnödig. Intalar mig själv att det bara är nervositet och att jag egentligen varken behöver eller vill kissa längs vägen i centrala Berlin. Lovar mig själv att jag får kissa vid halvmaran om det fortfarande behövs. Massor med folk längs vägen. Fina hus. Jag ler.

Km 6-10: Inget särskilt händer, tänker mycket på om jag kommer att få syn på pappa och A-C eller inte, som ska stå nånstans i östberlin, mellan 14 och 20km ungefär. Milen passeras på 1:01:56 vilket är långsamt men helt enligt plan. Gläds för varje kilometer jag får springa.

Km 11-15: Genom gamla öst, mycket långa, raka gator och barnfamiljer som hejar på. Letar efter pappa och får ont i nacken. Fortfarande lycklig med mitt lunga, jämna tempo.

Km 16-20: Vid 17 km får jag syn på pappa och A-C, häver upp ett lyckotjut och springer fram till dem. Går det bra? frågar pappa JAAA!!! skriker jag, tvingar på dem varsin kram och fortsätter.

Km 21-25: Vid halvmaran får jag min första dipp, jag tänker på att eliten har gått mål medan jag har hälften kvar. Får lust att ta u-bahn till hotellet. Dippen var dock mer av ett fartgupp, jag tittar upp och ser tjockt med folk som klappar händerna, skriker och beter sig i största allmänhet. Jag ler igen. Får ännu mer pepp av publiken som tycks bli alldeles till sig av en glad tjej i keps. High fivar barn och tanter längs vägen. Älskar maraton.

Km 26-30: Börjar räkna ner till km 34 där Lars väntar med en Vitargogel. Längtar efter dem båda. Springer genom villakvarter. Känner att det luktar koskit och inser att jag har sprungit vansinnigt långt. Vi är ju på landet. Suburbia med Pet Shop Boys i lurarna, och jag blir full av skratt, min iPhone tycks ha sinne för timing OCH humor.

Km 31-35: Börjar fundera på när jag ska gå in i väggen. Känner mig så pigg och stark - jublar lite när jag springer över mattan vid 30km. Inser att det kan gå åt pipsvängen när som helst. Kramp, knäsmärta, illamående. Vad som helst kan hända. Det är ju nu det börjar på riktigt. Men jag har inte ont. Jag dricker och går lite vid varje vätskestation. Inte för mycket vätska - then the race is over - som den snälla mannen som delade ut nummerlapparna sa. Följer hans råd och använder svampen att kyla av nacken och pannan med. Vid 34 km får jag syn på Lars. Blir överlycklig. Du ser pigg ut säger han. Jag har inte ens ont, skriker jag. Får min gel och skuttar vidare. Missar vätskestationen i mitt glädjerus. Får springa lite längre innan nästa paus bara.

Km 36-40: Det börjar ta emot. Får ont i knät. Eller låret? Eller foten? Det går inte att avgöra. Tänker att det är ju helt sjukt att jag inte känt av knät än i vilket fall. 8km kan jag krypa om det skulle krävas. Gångpauserna vid vätskestationerna blir längre. Men jag börjar springa när borden med vattenglas passerats. Jag har inte anmält mig för att gå, tänker jag. Spring, kvinna!! Runt mig går människor, det stretchas och grimaseras och det ser inte roligt ut. Tänker att lite fartökningar kanske får i gång mig. Km 38 går på 5:20 - min snabbaste under loppet. Sen har jag inte ont längre. Annat än under fötterna. Alla har ont, tänker jag. De flesta har mer ont än jag, av deras ansiktsuttryck att döma. Jag ler. En amerikan står ensam vid vägen och vrålar "good job, guys!! You can do it, keep going!!" om och om igen. Jag tror honom.

Km 41-42,2: Vägen svänger flera gånger sista kilometerna, det är fullt med folk överallt. Många går och jag sicksackar runt dem för att komma förbi och kunna fortsätta springa. Kommer upp på Unter den Linden och inser att jag kommer att fullfölja ett maraton. Brandenburger Tor. Jag kommer att gå i mål. Framför mig springer en kille som ser som sin uppgift att få igång publiken. Han lyckas. Helt plötsligt märker jag att jag "spurtar". Jag springer i alla fall betydligt snabbare än jag gjort de senaste 3 milen och får springa om ännu fler människor sista biten, in under målskyltarna i ett blygsamt 5:40-tempo. Jag ler. Slow and steady won the race.