4.29.49

Glad tjej har sprungit maraton

Ett långt inlägg om detta fantastiska lopp kommer när jag bearbetat det färdigt. Hade väl aldrig kunnat tro att jag på riktigt skulle dubbla (och mer därtill) min smärtfria distans som jag antydde i förra inlägget. Men faktiskt så kände jag inte av något knä förrän efter 36 km. Och då gör det ju ont lite varstans så det gjorde inte så mycket. Fram till dess hade jag high-fivat ca 300 okända händer, jublat, vinkat till publiken och skrattat så mycket att energin räckte hela vägen in i mål. Galet.

The zone

Mjaha, nu är den alltså här - den sista veckan innan LOPPET. (Snart i all fall) Träningen ska vara gjord (i mitt fall: haha) och det är dags att vila, superkompensera och ladda. Är inne på vilodag nummer två den här veckan, efter en ganska lång period med ett, om inte två, pass om dagen och jag börjar bli otålig. Rastlös. Vad gör man med dessa eoner av fritid? Eftersom min fysiska träning lämnat en hel del övrigt att önska när det gäller maratonförberedelser känns det som att jag måste lägga mitt krut på den mentala delen; jag kan, jag vill, jag är inte rädd - jag kan flyga osv. Jag måste in i the zone helt enkelt. Lite hjälp på traven för att återupprätta självförtroendet fick jag igår på mitt längre distanspass (ordinerat av sjukgymnasten of course), 17 km klarades av med ett leende och bara minimal knäkänning sista kilometern. Försöker få mig själv att tro på att det borde betyda att den smärtfria distansen dubblas till nästa pass också - voilá - 32 km utan knäont! Visst verkar det logiskt? I the zone är det helt logiskt, jag lovar.

Soundtrack till mina mentala förberedelser: Journey – Don't Stop Believin' (du kan springa maraton fast ditt senaste långpass var för över en månad sen och bara 23km). Heja mig!

Sjukgymnasten revisited

Dom har förkunnats. Jag har blivit starkare i höft och lår, så ingen hatt kommer att förtäras. Känns bra. Nu har jag fått ett nytt, mildare träningsupplägg som sträcker sig till måndag. Bara fyra gympass och ett löppass. Därefter ska jag vila och, jag citerar, "boosta formen" med ett par korta, lugna löpturer. Vilken form, sa jag och blev försäkrad om att jag var i mycket bättre form än för två veckor sen. Sen kom sjukgymnastens sadistiska (och storleende) sida fram och han sa "om du får sådana här resultat på 10 dagar av styrketräningen, tänk dig då utfallet på tre månader. Eller ett år!" Gigantiskt leende på det. Han har alltså tänkt sig att jag ska köra utfall i ett år. Det blir ju flera miljoner. Ett år av träningsvärk i bakdelen. Jag känner mig helt lockad - är ju inte dummare än att jag fattar vad det kan betyda för löpningen. Antydde att jag var rätt sugen på sträckor över maratondistansen och han antydde att det skulle krävas styrketräning. 'Nuff said. Uppfylld av glädje över att min tid framför spegeln på IKSU ej ännu är förbi sladdade jag in på Intersport och köpte en ny t-shirt som jag ska ha om det inte är linneväder i Berlin. Alltså vad ska man ha på sig egentligen? Vill ha mina långa supertights men på alla bilder ser man bara folk i kortbyxor. Måste ju passa in i fårskocken.

Och på den elfte dagen vilade hon

Kanske en smula blasfemiskt att jämföra mina tio dagar med rehabträning med skapelsen, men jag tyckte att det var en så ärtig rubrik. Igår vilade jag alltså, från benböj, utfall och cykling. Istället gick jag på yoga men det vete tusan om jag inte hellre hade gjort ett par hundra utfallssteg. Dels var det lite för mycket mumbojumbo och konstiga övningar för min smak och dels hade jag en närhetstörstande individ på var sida om min matta. Det var helt omöjligt att hitta något yoga state of mind när man hela tiden ska se till så att man inte slår i sin närgångna granne. Jag förstår inte varför folk är så besatta av vara nära varandra, är det horror vacui som spökar? Okej att de är ihopsydda med sin bästis/pojkvän/ytligt bekanta och inte kan vara mer en en centimeter ifrån dem utan att få allvarliga själsliga sår, men var kommer JAG in i den ekvationen? Måste skaffa en seriös kroppsodör e.d. Jag behöver mitt personliga utrymme.

Och på den tolfte dagen sprang hon. Imorgon återbesök hos sjukgymnasten, och därför dags att provspringa knät. Fy 17 vad nervös jag var, försökte hitta alla möjliga ursäkter för att slippa - för tänk om det skulle göra lika ont igen? 10 dagar stenhård träning som inte gett nånting? Inget Berlin? Till slut packade jag mig iväg i alla fall. Första kilometern gick hyfsat snabbt, trots att det kändes som att jag kröp fram (5:28). Jag pinnade på. Det gjorde inte ont. Däremot är jag rätt så rejält nertränad nu, benen kändes trötta och tunga MEN det gjorde inte ont. Efter drygt 8 km började jag känna lite i knät men inte speciellt mycket. Det var betydligt mer än jag vågat hoppas på och nu återstår bara att få sjukgymnastens dom. Jag vet inte alls om jag borde vara helt smärtfri eller om jag får räkna med lite känningar ett tag till. 9km runt sjön på drygt 52 minuter kan läggas till samlingen.

Kuta, lubba, rehab pt II

Den raka höften hjälpte inte, efter tre ljuvliga km på testrundan började knä/vad gorma om något diffust igen. Ny sjukgymnast nästa dag och till min stora förvåning var han idel glada tillrop och fullt övertygad om att jag kommer att springa i Berlin. Sen gav han mig rehabprogrammet från helvetet (fortfarande med ett stort leende så jag fattade inte förrän senare vad det var för något fruktansvärt jag skulle göra). Under tio dagar ska jag cykla 60-90 minuter och göra 200 utfall och dito enbensböj på höger ben. Plus en hel hög andra benövningar. VARJE dag. Efter dag ett hade jag träningsvärk. Naturligtvis ingår en kur Voltaren också och det känns inte jättesunt att ladda upp för träningen med en värktablett men vad gör man inte för att få plåga sig själv i fyra mil på Berlins gator? Nästa vecka blir det återbesök och utvärdering och dagen innan ska jag springa 8-10km, jag både längtar och gruvar mig. Vill ner från cykelsadeln. Vill inte ha ont. Har jag inte blivit starkare i höften efter 2000 (tvåtusen!!!) utfall så äter jag upp min hatt.