Tjyvtränat

Helgen inleddes med samma slitna känsla som rådde under fredagen. Yogaprojektet avblåstes därmed. Fem dagar yoga på raken fick räcka, och jag är ganska nöjd även om det inte blev som jag tänkt. Lördagen ägnades åt att hantera en aggressiv endags-förkylning. Jag börjar tro att kroppen, som kamperat i hop med tjurskallen högst upp i 29 år nu, har börjat fatta att med subtila signaler kommer man ingenstans. Det är bara att slå på stora trumman med en gång om man vill få något som helst gehör för sina tankar och idéer. Således halsont, huvudvärk och allmän mumifiering hela lördagen. Söndagen såg länge ut att gå samma väg men efter ett besök på Maxi vaknade livsandarna till (och får man livsgnistan åter på Maxi så vet man att det är på rikt) och jag bestämde mig för ett lugnt distanspass. Så skönt att kunna springa ute. Det blev drygt 9 km och jag har ingen aning om vad jag tänkte på. Underbart. Benen fick pinna på som de ville, och alla var glada att slippa det vidriga löpbandet.

Firade födelsedag igår med tiramisu och ett redigt gympass och idag har jag, som sig bör, en härlig träningsvärk som gjorde att jag kände mig som en robot när jag skulle springa idag. Det kan också ha berott på det oerhört korkade beslutet att ta en fleecetröja som lager 2. Fleece andas inte så jättebra. Det var drygt -16 ute. Jag svettas. Mycket. Dessa saker i kombination leder till en ganska otrevlig situation. Men skit samma. Jag hittade rytmen. Det kändes bra. Jag var snabb, lätt, stark. Att jag i själva verket håller en fart som man knappt kommer i fatt en rask gumma med rullator med väljer jag att inte reflektera över. Det hör inte hit. Det var jävligt ensamt runt Nydala kan jag säga, och egentligen borde jag ha passat på att öva mig på gubbsnytning men jag var så upptagen med min runner's high att det inte blev av. Att kunna snyta sig i farten känns dock som en essentiell kompetens för långdistanslöpning. Något att öva på.

Hull i rörelse

Dock reducerat till ett minimum idag. Rörelsen alltså. Den klarades av medelst en rask promenad till iksu för ett yogapass i arla morgonstund. Därefter lika raskt hem. Raskheten var av det mer nödtvungna slaget, snarare än framlockad av en plötslig lust att få bränna lite extra kalorier, eftersom mina ögonfransar ständigt hotade att frysa ihop. Resten av dagen i horisontalläge. Känner mig ganska sliten efter tre dagar med dubbla pass. Trodde inte att det skulle vara så slitigt eftersom ett av passen varit yoga varje dag. Det visade sig dock att yoga kan vara ganska krävande, och ju mer man gör desto värre (bättre) blir det, verkar det som. Gårdagens drabbning med löpbandet tog också på. Insåg att löpning på löpband har väldigt få likheter med löpning som jag vill ha den. Det enda är väl egentligen själva benrörelserna. Fy satan vad tråkigt det är. Dessutom har jag en mängd konstiga idéer om vad jag borde prestera (av någon anledning har jag fått för mig att jag springer typ dubbelt så fort inne) och blir enormt besviken på mig själv när det inte lyckas. Igår sprang jag 7.5 km på 45 minuter. Det är i snitt 6 min/km och en halv minut snabbare/km än den hastighet jag håller på långpassen. Det är ganska bra för mig. Jag borde vara nöjd. Men icke. Nu får vädret rycka upp sig så man kan släppa loss benen och tycka att det är roligt att springa. Som det ska vara. Även om det bara är runt kvarteret så är känslan av att vara på väg någonstans så otroligt välgörande för det inre livet. Än har jag inte lyckats få samma känsla av att stå och stampa på ett rullande band. Tankarna går och går precis som bandet och ingen tar sig någonsin till dörren. Nu hoppas jag på meteorologisk uppryckning. Annars får jag väl hålla räfst och rättarting med prestationsångesten. Kanske lite mindfulness på det och sen kan jag dansa fram på bandet.

Mör och medgörlig

Den här bloggen har ett problem. Bilder! Jag måste ha bilder. Men hur? I alla fall, med eller utan bildbevis har jag klarat av fyra pass de senaste två dagarna. Två yogapass, helt planenligt. Det känns bra, tackar som frågar. Sakta men säkert blir kroppen alltmer medgörlig, i morse tror jag till och med att hälarna snuddade golvet i nedåtgående hunden under ungefär en millisekund. I går blev det intervaller på bandet. Ingen fläkt, kopiösa mängder svett, ganska nasty helt enkelt. 2x3x500m blev det. Var nere och nosade på 4:30-tempo i två eller tre av intervallerna (jag minns faktiskt inte vad i hela friden jag knappade in) och joggvilade i 6-tempo i kanske 4 min (var lite borta redan då) mellan seten. Fy farao alltså. Det var oändligt jobbigt och sista 2 intervallerna hade jag inte bara hjärtat utan också delar av frukosten i höjd med halsmandlarna. Men det är då man kammar till sig och vänligt meddelar benen: "spring på för fan, annars skaffar jag nya!" Men intervaller alltså, jag hoppas att jag får valuta för svetten så småningom för så himla härligt är det inte medan man håller på. Efter ett ombyte och en uppiggande proteindryck kröp jag in i yogasalen. Det är bomben att yoga direkt efter löpning (förutsatt att man har handduk och torra kläder med sig).

Min nemesis. Snart möts vi igen.

Dagens träning bestod av lite snabb benprehab i gymmet för min eländiga höft och sen ett festligt total training-pass. Det var mycket benböj, utfall och sånt som jag gillar. Armhävningar på balansplatta är däremot ett djävulens påfund, men kommer säkert ge utdelning i form av plågsam träningsvärk inom kort.

Imorgon hade jag tänkt ta en härlig löptur runt sjön men yr.no hälsar hjärtligt att det kan jag fetglömma. -20 förutspås bli morgondagens toppnotering och inte ens jag tycker att det känns som en jätteskojig idé. Blir bandet igen alltså. Bara att börja vätskeladda redan nu. Eller kan man det förresten? Jag vet inte. Det är så mycket jag måste lära mig.

Alla ni som gått och funderat på vad jag kan ha haft för yogaplaner för veckan kan pusta ut nu. Såhär ligger det till. Efter varje yogapass tänker jag ungefär i dessa banor: "men så här borde det ju alltid kännas". Både kropp och själ känns härligt lösa och lediga. Sen tänkte jag att det vore roligt att se vad som händer om man yogar (minst) ett pass varje dag. Då föddes tanken på en egen liten utmaning med ett yogapass på iksu om dagen i en vecka. (Yogan på iksu är faktiskt riktigt bra - se där en fördom som inte bekräftades.) Själva yogandet är inte den stora utmaningen, utan att ha tid. Jag tänkte nämligen träna (och plugga, äta och sova) som vanligt samtidigt. Det betyder morgonyoga, masa sig ur sängen, planera, osv. DET är det svåra i kråksången. När jag har gjort det kan jag casha in i form av, ja vadå? Det vet jag inte än. Glad som en lärka, lugn som en filbunke och mjuk och böjlig som aldrig förr, hoppas jag på.

I dag var det alltså dag ett för detta projekt. Pass ett avklarat. Dagens pass var välbehövligt, jag förhävde mig i gymmet igår och har fått sota för min hybris. Vi körde marklyft och det har jag nog inte gjort på ett par månader, men det lät jag inte bekomma mig inte utan jag lastade på (nåja) och körde på som om det inte fanns någon morgondag. Det fanns det. Däremot inga sviter efter långpasset. Det fanns en viss oro för att jag skulle behöva gipsa min f.d skadade höft efteråt, men den var obefogad. Höften mådde prima, och ännu mera så efter tre oändligt långtråkiga kilometrar på bandet. Nu har det ju dessutom blivit atomvinter igen så jag bli så illa tvungen att ställa mig på bandet snart igen. Hur gör man för att inte somna i steget av uttråkning? Är det det jag ska lära mig av yogaexperimentet? Att gå in i trans och bara kubba på?

Atomvinter...

Inte visste jag att russin var så gott

Långpass idag ja. Förvånansvärt perfekta förutsättningar: sol, inte så fasligt kallt, huvudvärken ett minne blott. På med grejerna och tuffa iväg. Det största bekymret rörde huruvida jag skulle ha underställsbyxorna på eller ej. Då är livet ändå ganska enkelt. (De fick vara kvar hemma.) Vi sprang till Backenkyrkan och hem längs strandpromenaden. Den stora frågan var: var är alla? Det var fan inte en käft ute, trots att det var lördag, sol och inte okristligt tidigt. När vi började närma oss stan igen började vi se en och annan människa, men det var hemskt lågtrafikerat får jag lov att säga. Lika bra det. Efter sisådär 16-17 km tog vi en stretch- och russinpaus och jag tror icke att jag någonsin smakat så goda russin. Det ska ha varit i någon solig pulkabacke på dagistiden i så fall. Här kände jag mig fortfarande pigg och alert, trots att mitt distansrekord passerats. Bara känslan av att varje steg jag tar nu innebär att jag sprungit ännu lite längre än jag gjort tidigare var ganska nice. Den känslan bar mig hem kan jag säga, för efter svingen och det minimala motlutet upp mot iksu kände jag mig rätt sugen på att lägga mig ner och aldrig kliva upp igen. Men som från ingenstans kom benen igång igen och rätt var det var visade klockan halvmara. Väl hemma hade jag sprungit 22 km lite drygt, vilket är nytt distansrekord med 6 km! Hurra! Lustig kuriosa: varje kilometer avverkades på ganska precis samma tid, hela passet. 6.30 är helt enkelt min gyllene fart som jag kan hålla hur länge som helst (eller minst 22 km i alla fall). Om två veckor ska jag springa 25 km. Det kändes helt ogenomförbart när jag bestämde det men nu känns det plötsligt rimligt. Under 2.50 känns också rimligt, med russinpaus förstås. Och vätskebältet då? Ja, det får 2 russin av 5 möjliga. Dels var det för stort för mig så jag fick knyta det runt midjan i stället för att använda kardborren. Men okej, det var mest mitt eget fel. Det funkade dock bra med min lösning så om det bara var det skulle det nog ha fått 3-4 russin. Det var bekvämt och satt bra och flaskorna var lätta att dricka ur och hålla i. Tyvärr gick den ena flaskan inte att stänga ordentligt och det upptäckte jag genom att märka att jag var konstigt blöt och kall på ena höften och bak på ryggen efter typ 7 km. Inte toppenmysigt. Eftersom det var kanske -7 så hade jag en gosig issörja på jackan resten av passet. Suboptimalt. Men nu ska vi inte låta så dystra tongångar avsluta det här inlägget. 22 km! Klang och jubel!

Ligger lägre än en sjunken båt

Fortsätter Ulf Lundell-temat (gissa låten!), har fått någon konstig sjukdom som bidrar till känslan av att ha gått på grund. Främsta symtom: vansinnig huvudvärk och otäcka mardrömmar. Knoppade in och drömde att mina fina, fina Nike Lunareclipse hade gått sönder. Det var så verkligt att jag var tvungen att gå ut i hallen och kolla så att de verkligen var hela fortfarande när jag vaknade. I drömmen ingick också att leta fram kvittot för att ringa Löplabbet och fråga om jag kunde få ett par nya. Det var en pärs. Och som sagt, onödigt verklighetstroget. Kvittot låg t ex på exakt rätt ställe.

Visst är de fina? Inget dåligt får hända dem!
(bild lånad från internet)

Det var meningen att jag skulle göra en massa bra saker idag, och det gick rätt bra fram till lunch. Sen började grannarnas hundar en spännande skälltävling (alternativt körsång) och huvudvärken från helvetet utbröt (möjligen helt utan samband med skällandet). I stället för att sköta mina studier och fixa klart min uppgift har jag haft förmånen att heldagshänga med Ralf Katt, numera innehavare av den ärofyllda titeln Biggest Loser Tomtebo. Han har gått ner två kilo med hjälp av sin catmosphere (och dietmat från veterinären). Det ni. Det är i runda slängar 20% av kroppsvikten det. Det finns dock fortfarande 6,8 kilo katt kvar att gosa med, som tur är.

Finare än skorna. Nu också i hyfsad form.

Imorgon hoppas jag att jag kan träna. På lördag är veckans bästa pass, långpasset, inbokat. Den här veckan dessutom med den extra kryddan att jag har ett nytt vätskebälte att inviga. Det hörs ju lång väg att det är något man inte vill missa!

På allmän begäran - bildbevis

Dagens väder

Nog för att vädret inte var det jag tänkte mest av allt på när jag släpade mig uppför en backe 10 gånger. Lagom lång, kanske lite för flack men ändå nog för att frammana både mjölksyra och blodsmak till slut. Backen var naturskönt belägen vid ett vägarbete på Kolbäcksvägen, så om jag hade varit lite mer fokuserad på omgivningarna istället för på att få benen att pinna på hade jag kanske kunnat få en liten naturupplevelse på köpet, med vädret och allt. Nu blev det inte så. Tror att jag såg en hund vid fjärde intervallen eller så, men det är det enda jag minns.
Det bästa med fart- och backpass är ändå att man kan rulla hem i ett betydligt högre tempo än vanligt och ända tycka att det är behagligt (i mitt fall typ5.20-tempo). Ramlade in på OK på vägen hem för att köpa mjölk och blev helt imponerad av kassören, som var idel service och vänlighet trots att jag var en svettig idiot i tights. Jag hade nog förväntat mig lite mer skepsis i bemötandet, men jag antar att jag inte var den skummaste kunden i mackarnas historia. Jag köpte min mjölk, en banan och en Pucko som jag blev akut sugen på. Att springa hem med en påse i handen var inte så festligt men jag galopperade hem lite låghalt och hällde i mig Puckon som belöning.

Inte så himla rödlila ändå.

Sen bestämde jag mig för att ha söndag på en tisdag, och la mig och läste i jätteboken 2666 (Den. Är. Så. Bra.) och sen tog jag och unnade mig en liten tantlur. Inga studier, bara livsnjuteri. Skamligt. Därefter dagens andra pass, yoga. Tyvärr var förra veckans böjliga lekamen bortbytt mot nåt stelt gammalt elände med krampande baklår. Håhåjaja. Det var trevligt ändå (minus personen som snarkade under avslappningen). För nästa vecka har jag planer som ska ta yogandet till en ny nivå. Men mer om det senare.

Långpass med shortslängtan

Löpningens dag har förstås firats idag, med långpass. Innan start var det dock högst tveksamt om det skulle bli något alls. Vaknade och kände mig som en riktig rugguggla, småfrusen och sur. Bestämde mig till slut för att testa i alla fall, fast att måsta vända hem med svansen mellan benen är bland det värsta jag vet i träningssammanhang. Jag bestämde mig för att ta ett gott råd från Ulf Lundell: "Gå ut och var glad, din jävel". Skubbade således iväg för att möta upp E och jag behövde varken dö, kräkas eller vända hem. Ett gott tecken. Förvånansvärt nog förvandlades ruggugglan till en... ja inte vet jag, det finns väl ingen fågel som springer så gärna, så där sprack den metaforen. Jag hade pigga ben helt enkelt. I slutänden blev det knappt 16km och prick 1:41:00. Vi pratade om backar, marathon och framförallt sommaren och roliga löpningsrelaterade äventyr (tänk långpass och picnic i ett) man kan ägna sig åt då. I kortbyxor. Gud, vad jag längtar efter shorts. Hursomhelst, idag hade jag inte shorts. Men benen rullade och då får man vara glad.

Nu sitter jag och försöker bli mätt. Efter en eftermiddag i något slags post-långpasskoma har magen vaknat till liv och det verkar inte finnas någon botten. Har just ätit jordgubbar och vispgrädde och nu är jag beredd att sätta igång och laga middag. Pizza. Sedan blir det födelsedagstårta. Och efter det kanske lite palt. Nä, men skämt åsido - jag vet inte hur jag ska kunna bli mätt idag.

Nästa pass blir backintervaller, ska bara bestämma mig för vilken backe i grannskapet som är tillräckligt lång och lagom brant. Segt ska det kännas! Man blir ju bra på det man tränar på som bekant, och jag vill bli seg. Riktigt jävla seg. Tror att det kan komma väl till pass när jag ska gnugga asfalt i Berlin i september.

From Russia with love

Igår var jag på en liten kurs i hur man tränar med kettlebells. Idag har jag träningsvärk ganska precis överallt. Inte på det där intensiva, invalidiserande, "block-och-talja-för-att-komma-ur-sängen"-sättet utan mer en diffus och sofistikerad global ömhet i kroppen. Funktionell träning är ju inne nu (till skillnad från sk dysfunktionell träning eller vad ska man tro?) så snart kanske det blir lite mer trängsel kring kettlebellshyllan på iksu, men än så länge kan man då stå där och svinga och pressa och ha sig i godan ro. Kan man bara stå ut med förbryllande ögonkast från killar i alla åldrar som kör bänkpress med varierad teknisk briljans är man så att säga hemma.
Ett låttips för kommande kettlebellsdrabbningar:
Sisters Of Mercy – Dominion / Mother Russia - Medley

En annan sak som jag tänkte på under passet igår var att jag verkligen skulle behöva lite råd och dåd i gymmet. Min benböjsteknik förbättrades med ungefär 200 % med hjälp av 4 instruktioner, och tänk då vilka under som skulle kunna ske med min hemmasnickrade gymteknik i stort! PT-timmar är dock dyrt som attan, och knappeligen prioriterat i en redan ansträngd ekonomi. Men ändå! Jag får nöja mig med att fantisera om hur bra jag skulle bli.

Kompressionsstrumpor 4-ever

Redan i morse började jag kasta lystna blickar mot kompressionsstrumporna (man kan även kalla dem stödstrumpor om man vill vara på det viset), gårdagens löpning gjorde sig påmind i vaderna på ett sätt som förde tankarna till form och struktur hos en vedklabbe. Nåväl, här satte jag en så kallad gräns för mig själv - inga träningskläder på terapihandledningen. Inga stödstrumpor i skolan. Men jag packade ner dem i väskan med stor omsorg och kunde finna lycka i att veta att jag skulle få ta på mig dem senare eftersom det skulle vankas löpning på eftermiddagen. Efter en dag med näsan i diverse normtabeller och testmanualer fick jag så äntligen dra på mig mina älskade strumpor och pinna i väg (fullt påklädd, vill jag tillägga). Ganska omgående fick jag nåt skumt magknip men det struntade jag i och ägnade mig i stället åt att prata sönder mitt sällskap. Men hon är van nu, och magen insåg att den aldrig skulle kunna överrösta tjattret och gav upp. Allt frid och fröjd alltså, solen sken och fåglarna sjöng (förmodligen strumpornas förtjänst). Jag försökte få i gång steget och inte dra benen efter mig som om jag ville harva cykelbanan. Den mentala bild som alltid kommer för mig när jag gör detta, är den av en liten cirkusponny som travar runt i manegen, komplett med en sån där plym mellan öronen och allt. Man kan ju undra vad det säger om mig och mitt omedvetna. Höga knän har den i alla fall, den lilla ponnyn när den så stolt travar runt, så där har ju det omedvetna prickat rätt så att säga. Drygt 6 km senare travade jag in på iksu igen, bytte om (IGEN) och gick på yoga. Kände mig som en riktig liten yogini idag och avrundade det hela med att gå upp i full brygga för första gången ever i mitt liv. Det känns fel att böja ryggen åt det där hållet. Upp gick bra, ner var en annan femma. Men ner kommer man ju alltid, även om kanske inte blir på det mest graciösa och stilfulla sättet, och nu sitter jag här och mular i mig köttfärssås och är äckligt nöjd med mig själv.

(Jag bildgooglade både "cirkushäst" och "självgod" för att hitta en rolig slutkläm. Det gick sådär, prova själva så får ni se.)

Snabbdistans

Ja, jösses. Ett av mina mål för februari är att springa tre kvalitetspass, ett av varje sort och det kändes fantastiskt smart att klara av ett redan idag. Snabbdistans var planen. Jag klädde på mig och gick ut, och i vanlig ordning började jag kohandla med mig själv per omgående. "Kanske långpass? Ska vi inte springa runt sjön i stället? Gör det inte lite ont i benhinnorna? Långpass!!!" Dylika meddelanden från mitt inre kom i strid ström och jag försökte lite lamt avvärja dem och bita mig fast i min plan. Förhandlade fram 3 km snabbdistans, 2km upp- och nerjogg. Efter 2 km hade jag lyckats övertala benen och mitt inre att 3 km skulle gå galant och med det satte jag iväg. Hej och hå. På slutet kunde jag sikta tre joggande kvinnor sisådär 3-400 meter längre fram och kände att jag måste bara komma i fatt och om. Strax innan hade jag tävlat mot bilarna och det gick ju som det gick. Därmed fick dessa inget ont anande trenne damer finna sig i att bli föremål för min revanschlusta, vilket resulterade i att de blev uppjagade och frånsprungna av en tönt iförd reflexväst för 7åringar och med hävdelsebehov upp till tänderna. Jag kände mig just då otroligt häftig men såhär i efterhand kan jag känna att det var på gränsen till fånigt. Speciellt eftersom jag tog en annan väg än planerat för att följa efter dem...

Oväntat att det gick så pass bra att få upp lite fart. Ska minnas det till nästa förhandling med mig själv. Tyvärr får jag inte veta hur fort jag sprang eftersom jag har en klocka som visar km-tider lite som kinesisk TV visar nyheter. Man vet inte om det riktigt har något med verkligheten att göra (obs! sjukt långsökt referens). Samma med pulsen, jag kan växla mellan död och stressad hamster i puls under ett pass. Det är allt annat än reliabelt.

Ingen bild idag, har inte skaffat någon vagn till kameran än. Men jag kan berätta att jag var enormt svettig och djupt rödlila i nyllet när jag kom in igen. Är det något man vill se på bild?