Och på den elfte dagen vilade hon

Kanske en smula blasfemiskt att jämföra mina tio dagar med rehabträning med skapelsen, men jag tyckte att det var en så ärtig rubrik. Igår vilade jag alltså, från benböj, utfall och cykling. Istället gick jag på yoga men det vete tusan om jag inte hellre hade gjort ett par hundra utfallssteg. Dels var det lite för mycket mumbojumbo och konstiga övningar för min smak och dels hade jag en närhetstörstande individ på var sida om min matta. Det var helt omöjligt att hitta något yoga state of mind när man hela tiden ska se till så att man inte slår i sin närgångna granne. Jag förstår inte varför folk är så besatta av vara nära varandra, är det horror vacui som spökar? Okej att de är ihopsydda med sin bästis/pojkvän/ytligt bekanta och inte kan vara mer en en centimeter ifrån dem utan att få allvarliga själsliga sår, men var kommer JAG in i den ekvationen? Måste skaffa en seriös kroppsodör e.d. Jag behöver mitt personliga utrymme.

Och på den tolfte dagen sprang hon. Imorgon återbesök hos sjukgymnasten, och därför dags att provspringa knät. Fy 17 vad nervös jag var, försökte hitta alla möjliga ursäkter för att slippa - för tänk om det skulle göra lika ont igen? 10 dagar stenhård träning som inte gett nånting? Inget Berlin? Till slut packade jag mig iväg i alla fall. Första kilometern gick hyfsat snabbt, trots att det kändes som att jag kröp fram (5:28). Jag pinnade på. Det gjorde inte ont. Däremot är jag rätt så rejält nertränad nu, benen kändes trötta och tunga MEN det gjorde inte ont. Efter drygt 8 km började jag känna lite i knät men inte speciellt mycket. Det var betydligt mer än jag vågat hoppas på och nu återstår bara att få sjukgymnastens dom. Jag vet inte alls om jag borde vara helt smärtfri eller om jag får räkna med lite känningar ett tag till. 9km runt sjön på drygt 52 minuter kan läggas till samlingen.