Blodomloppet - jag fick vara med.

Jag fick vara en av alla de som stod och trängdes på I20 i torsdags, var väldigt lycklig över att inte vara hemma och sjuk. Jag var också en av alla de som stod mycket längre fram i startfältet än vad de hade täckning för kapacitetsmässigt. Men jag skämdes i alla fall lite för det. Målet var sub 55 och planen var att hålla jämn fart, gå ut i 5:30 och hålla det genom loppet oavsett vad andra alla hade för sig. Kilometer nummer ett avverkades på 5:33 så det började ju bra.Sen minns jag inte vad som hände men det var lite uppför hela vägen och vid 3 km var jag 19 (!!!!) sekunder efter planen och tusen miljoner människor sprang om mig, jag kände mig sämst och ville bara kliva av. Då blev det nerför plötsligt och när det blev platt kände jag mig pigg och satte igång med diverse positiva affirmationer. Vid 5 km var jag i fas igen, tog en mugg vatten som jag drack en klunk av och resten hällde jag över tröjan (inte meningen). Sen var det bara att tuffa på, kände mig stark och vid 8 km hittade jag en bra rygg som jag sög tag i. Sista uppförsbacken kom och jag kunde tuffa upp och springa om en hel hög personer på köpet. På upploppet märkte jag plötsligt att benen tagit saken i egna händer (höhö) och dragit på en spurt innan jag hade fattat att det ens var upplopp. Kom i mål på 54:16 vilket jag är hemskt nöjd med. Just efteråt var jag lite sur för att jag inte hade vågat ta ut mig mer, jag var inte dödstrött i mål direkt. Men jag slog den surheten ur hågen och var glad och nöjd för att jag klarat mitt mål och att genomföra loppet som jag ville. Sista 5 var faktiskt riktigt roliga och jag är sjukt sugen på att tävla mer. Fast just nu mest sugen på att springa långt, länge och på fina platser. Åh, vad jag ska kuta på mitt lilla sommarlov.