Älskade ben!

Som barn dansade jag balett, tro det eller ej. Inspirerad av nån gammal bok om ett par magiska balettskor krävde mitt sjuåriga jag att få börja dansa. Jag var ingen begåvning precis men det var fantastiskt roligt. Men - jag ville alltid ha en t-shirt över balettdräkten för att dölja låren som jag tyckte var ohyggligt tjocka och fula. De andra små flickorna hade änglalockigt hår och var rara som älvor. Jag kände mig som en bortbyting. En trollunge med tjocka lår. De tjocka låren har hemsökt mig alltsedan dess. Eftersom ungefär två tredjedelar av mitt liv tillbringats i stall och på hästryggen kan jag också meddela att ridbyxlår är ett fenomen som inte enbart härstammar från underhudsfett i stor mängd och illasittande byxor. I mitt, och många andra hästtjejers, fall är det en icke oansenlig mängd muskler, plus underhudsfett (och i vissa fall, säkert byxor med dålig passform som lök på laxen) som bidrar till ridbyxlårens framfart. Jag har alltid hatat mina lår hur som helst. När jag gjorde mitt första försök till löparkarriär i sextonårsåldern gjorde jag det iförd fodrade träningsoverallsbyxor. Mitt i sommaren. Det var förjävla varmt. Men det dolde låren. Och ändå gick det inte bra. Jag skyllde förstås på benen. De var för korta för att det skulle gå att springa snabbt! Andra försöket inleddes när jag var kanske arton. Vill minnas att jag hade något tunnare byxor men fortfarande var det inte tal om någon direkt ändamålsenlig klädsel. Tyvärr var benen fortfarande för korta för att springa i den fart jag tänkt mig. Jag lade ner efter ett par månader. Dock hade jag fått lite smak för löpningen och det var inte utan sorg jag tog beslutet att löpning inte var något för mig. Åren gick. Jag tränande andra saker. Eller inte alls. Våren 2010 skulle jag springa Vårruset. Tänkte att det fanns ju gott om tid att börja springa innan dess. Det gjorde jag inte. Lyckades ändå gå/jogga i mål på ungefär 36 minuter. I ett par platta nike-skor och som vanligt värdelös klädsel. Längtan efter löpning flammade åter upp i mitt bröst men jag fick inte riktigt någon rutin på det. Gick mycket på spinning istället. Under sommaren fick jag tidernas influensa och låg som en död i soffan. Mina kognitiva förmågor räckte inte till att se en film eller läsa en bok, men jag kunde ändå skrapa ihop resurser till att fatta att den som hoppar längst och springer fortast vinner i friidrott. Friidrotts EM underhöll mig från morgon till kväll, jag såg på allt. Spjut, slägga, längd, höjd. Och maraton. Jag tror på fullt allvar att något muterade i skallen på mig under de där dagarna. För när jag var frisk igen efter några riktigt långa veckor ville jag springa. Gav mig ut på en liten tur på kanske 4 km och jag tyckte, till min stora förvåning, att det var roligt. Vadan detta? Roligt? Sakta men säkert började jag springa lite längre, lite oftare. I september sprang jag min första mil. Sen, hejsan hoppsan så anmälde jag mig till Berlin Marathon och resten är väl historia. Och var kommer ridbyxlåren in i bilden egentligen? Jo, sensmoralen är som följer: dessa lår bär mig uppför backar och ut i skogen. De har sprungit 42 km på Berlins asfaltsgator. De plumsar i snö och springer intervaller. Man måste älska dem.

En av många vyer vi beskådat tillsammans, låren och jag. Från förra veckans morgonjogg.