Efter maran har det funnits gott om tid för reflektion. Varför springer jag? Vad vill jag göra nu? Vad är meningen med allting? Osv. Under mina två senaste löppass har jag funderat mycket över mitt förhållande till löpningen. Även en del över andras förhållande till löpning (dock funderingar av mer spekulativ art). Långt innan jag ens sprungit ett marathon väckte själva idén att göra det många reaktioner, allt som oftast "oj, vad duktig/galen du är" eller "hur långt är det?" med ett efterföljande "oj, vad duktig/galen du är". Jag har ju bara anmält mig, tänkte jag. Det kan ju faktiskt vem som helst göra, och man behöver varken vara nämnvärt galen eller duktig för att ta sig igenom anmälningsproceduren helskinnad.
Att springa långt, eller i mitt fall, säga att man ska springa långt, ger upphov till allehanda känslor hos andra. En del vill berätta att det är tråkigt och jobbigt att springa. Andra erkänner, lite skamset, att de inte "springer så mycket som de borde". En kille på gymmet sa "jag önskar att jag gillade att springa jag så mycket att blev skadad" när jag rehabtränade. Det måste väl räknas som den konstigaste kommentaren, jag menar - varför ska man prompt göra saker som man inte gillar och som man dessutom utgår från kommer att skada en? Varför har vi lite till mans lite dåligt samvete över vår löpning, hur den än ser ut? (Jag har ju det också, borde springa mer och framförallt fortare, har jag fått för mig.) Ingen annan hobby jag har haft har träffat så många ömma punkter hos andra. Det är aldrig någon som har sagt att "jag skulle verkligen vilja börja rida men hästar är så hemska och otäcka, kan du hjälpa mig att tycka om dem" eller "jag borde verkligen stiga upp i ottan och rykta fler hästar och mocka mera skit (så mycket att jag blir skadad på kuppen) eller "jag önskar att jag gillade att fika så mycket att jag blev skadad". Men det är hyfsat många som tycker det skittråkigt att springa, särskilt längre än en mil, men som ändå vill ha tips på hur de ska stå ut med långpass. Men varför, undrar jag alltid (okej, det har hänt max 5 gånger men nu låtsas vi att jag är en auktoritet på området för sakens skull) ska du springa längre, om du är nöjd och mår bra med dina rundor? Det är räcker väl att man springer överhuvudtaget? Sen tror jag verkligen att alla som verkligen vill och är beredda att göra de förberedelser som ändå krävs, kan springa ett marathon. Jag kunde ju. Men om man inte vill? Vad kan det då finnas för anledning att utsätta sig för det?
Här någonstans står jag och trampar för egen del för tillfället - vad vill jag med min alldeles egna löpning? De första passen efter vilan var sega. Det var förvisso skönt att komma ut lite, men det var ändå skönast att komma hem igen. Efter 5 km. Lätt att börja misströsta. Men så en morgon släppte det, jag kunde trycka på lite och benen svarade. När jag var hemma ville jag bara fortsätta vidare, längre, mer! Drömmar och mål för nästa säsong kändes roliga istället för kravfyllda. Träningen inför nästa mara känns ibland som en festlig utmaning, och ibland som nånting som är alldeles för tungt och trist för att ens tänka på. Vissa dagar tror jag fullt och fast på att jag klarar vad jag än tar mig för. Andra dagar, well - låt oss säga att det är tur att det finns bildbevis från Berlin. Annars skulle jag aldrig gå med på att jag sprungit 42,2km. Än mindre att jag gillade det.
Vi säger så här: it's complicated. Men vi jobbar på vår relation, löpningen och jag. Lagom till Stockholm Marathon 2012 har vi kanske kommit nånvart. Har vi det inte, har jag i alla fall sprungit några mil till och förhoppningsvis varit glad och tillfreds under några av dem. Som det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar