Äntligen!

Äntligen långpass! Äntligen sportdryck! Nu skrev jag äntligen så många gånger på raken att jag blev osäker både på ordets egentliga betydelse och dess användning. Anyhow, det blev ett långpass igår. Det var förvisso på gränsen om det skulle få kallas för långpass, 16 km som det var, men allt över 1h20min ute är långpass enligt min definition. Dessutom ska man inte vara för sniken med definitionerna när man har ett knä som trilskas (gammalt djungelordspråk). Jag laddade genom att vakna 06.20 och gå upp och steka pannkakor, s.k breakfast for champions. Vet inte vad jag skulle upp redan kl 06 och göra, men det var vad kroppen önskade och då är inte jag den som är den. Hann med en frukost till innan det var dags att springa. Jag var med andra ord ganska fullproppad med energi när det var dags, och tog även med lite härligt rosa sportdryck som färdkost. Jag vet inte om det var sportdryckens förtjänst, men jag var oförskämt pigg och rask hela passet trots spinningmörade ben. Det kan ha varit solen, sällskapet eller min fantastiska form också. Den var till och med ganska god (sportdrycken alltså, formen mera osäker). Nu känns det som att jag vill ha med sportdryck på alla pass, som en slags snuttefilt och garant för pigg- och raskhet. Knät då? Jo, det höll god min tills vi var allra längst bort på rundan, då gav det sig till känna och gjorde ganska ont någon kilometer tills jag kom ihåg att sträcka på mig och ta ut steget (cirkusponny-tänket). Då försvann det lika plötsligt som det kommit och hördes inte av något mer under passet. Ej heller efteråt. Kvällen ägnades åt att äta goda saker i gott sällskap, bästa tänkbara återhämtning vilket innebär glada ben idag och en viss längtan till nästa pass. Nu måste jag rädda ett bröd ur ugnen!