Skam den som ger sig

(f.ö ett i stort sett obegripligt uttryck). Jag blev så sugen på att springa idag. Det var ju sol. Tyvärr också blåst, min värsta nemesis. Tyckte ändå att det kunde vara värt att försöka testspringa med benet. Kunde jag springa? Jorå. Kände jag av knät? O ja! Det kändes. Men inte så mycket och på ett lite annat ställe. Kanske blev det till och med lite bättre precis på slutet. Det var fruktansvärt kallt och blåste från alla håll, dvs. det var motvind åt vilket håll jag än sprang så jag kanske blev lite bedövad (bedrövad även) av det. Vet inte vad jag ska tro. 3,6 km kan läggas till veckans kilometerskörd (summa: 3.6) i alla fall. Det kändes som att jag hade kunnat springa ett marathon med det där knät, och att det är oron som är det största problemet. Jag har INTE tid eller lust med några skador och samtidigt måste jag komma i gång med att springa ordentligt snart om det ska bli något marathon (dessutom helst med hederns vitala delar i behåll efteråt). Uppenbarligen är jag helt värdelös på att orientera mig i det hela. Jag har analyserat min träning en miljon gånger men faktum kvarstår: jag tycker inte att jag springer speciellt mycket. Ändå håller den här mesiga kroppen på och larmar och gör sig till. Nu ska jag gå och cykla istället.