Helgen inleddes med samma slitna känsla som rådde under fredagen. Yogaprojektet avblåstes därmed. Fem dagar yoga på raken fick räcka, och jag är ganska nöjd även om det inte blev som jag tänkt. Lördagen ägnades åt att hantera en aggressiv endags-förkylning. Jag börjar tro att kroppen, som kamperat i hop med tjurskallen högst upp i 29 år nu, har börjat fatta att med subtila signaler kommer man ingenstans. Det är bara att slå på stora trumman med en gång om man vill få något som helst gehör för sina tankar och idéer. Således halsont, huvudvärk och allmän mumifiering hela lördagen. Söndagen såg länge ut att gå samma väg men efter ett besök på Maxi vaknade livsandarna till (och får man livsgnistan åter på Maxi så vet man att det är på rikt) och jag bestämde mig för ett lugnt distanspass. Så skönt att kunna springa ute. Det blev drygt 9 km och jag har ingen aning om vad jag tänkte på. Underbart. Benen fick pinna på som de ville, och alla var glada att slippa det vidriga löpbandet.
Firade födelsedag igår med tiramisu och ett redigt gympass och idag har jag, som sig bör, en härlig träningsvärk som gjorde att jag kände mig som en robot när jag skulle springa idag. Det kan också ha berott på det oerhört korkade beslutet att ta en fleecetröja som lager 2. Fleece andas inte så jättebra. Det var drygt -16 ute. Jag svettas. Mycket. Dessa saker i kombination leder till en ganska otrevlig situation. Men skit samma. Jag hittade rytmen. Det kändes bra. Jag var snabb, lätt, stark. Att jag i själva verket håller en fart som man knappt kommer i fatt en rask gumma med rullator med väljer jag att inte reflektera över. Det hör inte hit. Det var jävligt ensamt runt Nydala kan jag säga, och egentligen borde jag ha passat på att öva mig på gubbsnytning men jag var så upptagen med min runner's high att det inte blev av. Att kunna snyta sig i farten känns dock som en essentiell kompetens för långdistanslöpning. Något att öva på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar