Hull i rörelse

Dock reducerat till ett minimum idag. Rörelsen alltså. Den klarades av medelst en rask promenad till iksu för ett yogapass i arla morgonstund. Därefter lika raskt hem. Raskheten var av det mer nödtvungna slaget, snarare än framlockad av en plötslig lust att få bränna lite extra kalorier, eftersom mina ögonfransar ständigt hotade att frysa ihop. Resten av dagen i horisontalläge. Känner mig ganska sliten efter tre dagar med dubbla pass. Trodde inte att det skulle vara så slitigt eftersom ett av passen varit yoga varje dag. Det visade sig dock att yoga kan vara ganska krävande, och ju mer man gör desto värre (bättre) blir det, verkar det som. Gårdagens drabbning med löpbandet tog också på. Insåg att löpning på löpband har väldigt få likheter med löpning som jag vill ha den. Det enda är väl egentligen själva benrörelserna. Fy satan vad tråkigt det är. Dessutom har jag en mängd konstiga idéer om vad jag borde prestera (av någon anledning har jag fått för mig att jag springer typ dubbelt så fort inne) och blir enormt besviken på mig själv när det inte lyckas. Igår sprang jag 7.5 km på 45 minuter. Det är i snitt 6 min/km och en halv minut snabbare/km än den hastighet jag håller på långpassen. Det är ganska bra för mig. Jag borde vara nöjd. Men icke. Nu får vädret rycka upp sig så man kan släppa loss benen och tycka att det är roligt att springa. Som det ska vara. Även om det bara är runt kvarteret så är känslan av att vara på väg någonstans så otroligt välgörande för det inre livet. Än har jag inte lyckats få samma känsla av att stå och stampa på ett rullande band. Tankarna går och går precis som bandet och ingen tar sig någonsin till dörren. Nu hoppas jag på meteorologisk uppryckning. Annars får jag väl hålla räfst och rättarting med prestationsångesten. Kanske lite mindfulness på det och sen kan jag dansa fram på bandet.