Långpass med shortslängtan

Löpningens dag har förstås firats idag, med långpass. Innan start var det dock högst tveksamt om det skulle bli något alls. Vaknade och kände mig som en riktig rugguggla, småfrusen och sur. Bestämde mig till slut för att testa i alla fall, fast att måsta vända hem med svansen mellan benen är bland det värsta jag vet i träningssammanhang. Jag bestämde mig för att ta ett gott råd från Ulf Lundell: "Gå ut och var glad, din jävel". Skubbade således iväg för att möta upp E och jag behövde varken dö, kräkas eller vända hem. Ett gott tecken. Förvånansvärt nog förvandlades ruggugglan till en... ja inte vet jag, det finns väl ingen fågel som springer så gärna, så där sprack den metaforen. Jag hade pigga ben helt enkelt. I slutänden blev det knappt 16km och prick 1:41:00. Vi pratade om backar, marathon och framförallt sommaren och roliga löpningsrelaterade äventyr (tänk långpass och picnic i ett) man kan ägna sig åt då. I kortbyxor. Gud, vad jag längtar efter shorts. Hursomhelst, idag hade jag inte shorts. Men benen rullade och då får man vara glad.

Nu sitter jag och försöker bli mätt. Efter en eftermiddag i något slags post-långpasskoma har magen vaknat till liv och det verkar inte finnas någon botten. Har just ätit jordgubbar och vispgrädde och nu är jag beredd att sätta igång och laga middag. Pizza. Sedan blir det födelsedagstårta. Och efter det kanske lite palt. Nä, men skämt åsido - jag vet inte hur jag ska kunna bli mätt idag.

Nästa pass blir backintervaller, ska bara bestämma mig för vilken backe i grannskapet som är tillräckligt lång och lagom brant. Segt ska det kännas! Man blir ju bra på det man tränar på som bekant, och jag vill bli seg. Riktigt jävla seg. Tror att det kan komma väl till pass när jag ska gnugga asfalt i Berlin i september.