Alla ni som gått och funderat på vad jag kan ha haft för yogaplaner för veckan kan pusta ut nu. Såhär ligger det till. Efter varje yogapass tänker jag ungefär i dessa banor: "men så här borde det ju alltid kännas". Både kropp och själ känns härligt lösa och lediga. Sen tänkte jag att det vore roligt att se vad som händer om man yogar (minst) ett pass varje dag. Då föddes tanken på en egen liten utmaning med ett yogapass på iksu om dagen i en vecka. (Yogan på iksu är faktiskt riktigt bra - se där en fördom som inte bekräftades.) Själva yogandet är inte den stora utmaningen, utan att ha tid. Jag tänkte nämligen träna (och plugga, äta och sova) som vanligt samtidigt. Det betyder morgonyoga, masa sig ur sängen, planera, osv. DET är det svåra i kråksången. När jag har gjort det kan jag casha in i form av, ja vadå? Det vet jag inte än. Glad som en lärka, lugn som en filbunke och mjuk och böjlig som aldrig förr, hoppas jag på.

I dag var det alltså dag ett för detta projekt. Pass ett avklarat. Dagens pass var välbehövligt, jag förhävde mig i gymmet igår och har fått sota för min hybris. Vi körde marklyft och det har jag nog inte gjort på ett par månader, men det lät jag inte bekomma mig inte utan jag lastade på (nåja) och körde på som om det inte fanns någon morgondag. Det fanns det. Däremot inga sviter efter långpasset. Det fanns en viss oro för att jag skulle behöva gipsa min f.d skadade höft efteråt, men den var obefogad. Höften mådde prima, och ännu mera så efter tre oändligt långtråkiga kilometrar på bandet. Nu har det ju dessutom blivit atomvinter igen så jag bli så illa tvungen att ställa mig på bandet snart igen. Hur gör man för att inte somna i steget av uttråkning? Är det det jag ska lära mig av yogaexperimentet? Att gå in i trans och bara kubba på?

Atomvinter...