Inte visste jag att russin var så gott

Långpass idag ja. Förvånansvärt perfekta förutsättningar: sol, inte så fasligt kallt, huvudvärken ett minne blott. På med grejerna och tuffa iväg. Det största bekymret rörde huruvida jag skulle ha underställsbyxorna på eller ej. Då är livet ändå ganska enkelt. (De fick vara kvar hemma.) Vi sprang till Backenkyrkan och hem längs strandpromenaden. Den stora frågan var: var är alla? Det var fan inte en käft ute, trots att det var lördag, sol och inte okristligt tidigt. När vi började närma oss stan igen började vi se en och annan människa, men det var hemskt lågtrafikerat får jag lov att säga. Lika bra det. Efter sisådär 16-17 km tog vi en stretch- och russinpaus och jag tror icke att jag någonsin smakat så goda russin. Det ska ha varit i någon solig pulkabacke på dagistiden i så fall. Här kände jag mig fortfarande pigg och alert, trots att mitt distansrekord passerats. Bara känslan av att varje steg jag tar nu innebär att jag sprungit ännu lite längre än jag gjort tidigare var ganska nice. Den känslan bar mig hem kan jag säga, för efter svingen och det minimala motlutet upp mot iksu kände jag mig rätt sugen på att lägga mig ner och aldrig kliva upp igen. Men som från ingenstans kom benen igång igen och rätt var det var visade klockan halvmara. Väl hemma hade jag sprungit 22 km lite drygt, vilket är nytt distansrekord med 6 km! Hurra! Lustig kuriosa: varje kilometer avverkades på ganska precis samma tid, hela passet. 6.30 är helt enkelt min gyllene fart som jag kan hålla hur länge som helst (eller minst 22 km i alla fall). Om två veckor ska jag springa 25 km. Det kändes helt ogenomförbart när jag bestämde det men nu känns det plötsligt rimligt. Under 2.50 känns också rimligt, med russinpaus förstås. Och vätskebältet då? Ja, det får 2 russin av 5 möjliga. Dels var det för stort för mig så jag fick knyta det runt midjan i stället för att använda kardborren. Men okej, det var mest mitt eget fel. Det funkade dock bra med min lösning så om det bara var det skulle det nog ha fått 3-4 russin. Det var bekvämt och satt bra och flaskorna var lätta att dricka ur och hålla i. Tyvärr gick den ena flaskan inte att stänga ordentligt och det upptäckte jag genom att märka att jag var konstigt blöt och kall på ena höften och bak på ryggen efter typ 7 km. Inte toppenmysigt. Eftersom det var kanske -7 så hade jag en gosig issörja på jackan resten av passet. Suboptimalt. Men nu ska vi inte låta så dystra tongångar avsluta det här inlägget. 22 km! Klang och jubel!