Snabbdistans

Ja, jösses. Ett av mina mål för februari är att springa tre kvalitetspass, ett av varje sort och det kändes fantastiskt smart att klara av ett redan idag. Snabbdistans var planen. Jag klädde på mig och gick ut, och i vanlig ordning började jag kohandla med mig själv per omgående. "Kanske långpass? Ska vi inte springa runt sjön i stället? Gör det inte lite ont i benhinnorna? Långpass!!!" Dylika meddelanden från mitt inre kom i strid ström och jag försökte lite lamt avvärja dem och bita mig fast i min plan. Förhandlade fram 3 km snabbdistans, 2km upp- och nerjogg. Efter 2 km hade jag lyckats övertala benen och mitt inre att 3 km skulle gå galant och med det satte jag iväg. Hej och hå. På slutet kunde jag sikta tre joggande kvinnor sisådär 3-400 meter längre fram och kände att jag måste bara komma i fatt och om. Strax innan hade jag tävlat mot bilarna och det gick ju som det gick. Därmed fick dessa inget ont anande trenne damer finna sig i att bli föremål för min revanschlusta, vilket resulterade i att de blev uppjagade och frånsprungna av en tönt iförd reflexväst för 7åringar och med hävdelsebehov upp till tänderna. Jag kände mig just då otroligt häftig men såhär i efterhand kan jag känna att det var på gränsen till fånigt. Speciellt eftersom jag tog en annan väg än planerat för att följa efter dem...

Oväntat att det gick så pass bra att få upp lite fart. Ska minnas det till nästa förhandling med mig själv. Tyvärr får jag inte veta hur fort jag sprang eftersom jag har en klocka som visar km-tider lite som kinesisk TV visar nyheter. Man vet inte om det riktigt har något med verkligheten att göra (obs! sjukt långsökt referens). Samma med pulsen, jag kan växla mellan död och stressad hamster i puls under ett pass. Det är allt annat än reliabelt.

Ingen bild idag, har inte skaffat någon vagn till kameran än. Men jag kan berätta att jag var enormt svettig och djupt rödlila i nyllet när jag kom in igen. Är det något man vill se på bild?